Elsa Skagerberg

Fy tusan vad snabbt en dag kan gå, trots att en dag ibland är viktigare än andra, så finns det alltid en och samma klump med timmar i den. Denna dag vaknade jag med ilningar i bröstet och (nej, inte CANCER!) Ilningarna var tid som gått och som nu var samlad i min mage och ända upp i halsen. Halsen fylldes med bröd och smör och kaffe och ägg och David och jag gick sen mot tunnelbanan. Allt folk såg normalt ut, Vällingby betedde sig som vanligt. Innan vi slaskade in på tåget så harklade jag upp en snorblodloska. Ångestloskan, den skrattade mig rätt i ansiktet. Tåget dundrade iväg på snöspåren och jag ville prata om min loska men det kändes som att alla morgontrötta blickar i vagnen redan var tillräckligt illamående. ”En vanlig tisdag.” Tuben kom tillslut till T-centralen och mind the gap when leaving the train gubbrösten ekade. David försvann med lyckliga steg mot sitt kärlekspalats, jag var kvar på äckelvagnen mot Hagsätra. Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff, glo på globen. Efter några åkturer med lokaltrafiken bestämde jag mig för att stiga av vid rätt station, gå hem. Gå hem för att sen lämna hemmet med ett löfte om att lyckas. Självklart lyckades jag inte och ilningen förvandlades till en fucked up Me och som självtröst gick jag in på Historiska museet. ”Hur ska jag någonsin kunna se någon jag känner i ögonen igen?” Förlorarsnacket i huvudet sattes igång samtidigt som meddelanden med sorry im bad, im bad you know it fiskades ner på nallen med omsorg. Ensam på, antagligen, världens största museum. Nu var klockan en timme över tiden då jag hade valet att antingen göra rätt eller fel. Vissa dagar är faktiskt längre än andra, idag till exempel. Dagar då man vaknar upp med blodiglar (eller hur var det?) i magen, dessa dagar sitter i. Dagar då man bara gör val för sin egen skull, vågar inte tänka på andra. Sen slutar det ju oftast med att man går ner sig i museumträsket, gömmer sig på bussar, vägrar svara i telefon. Vägrar svara för det man gjort trots att det från början bara handlade om en själv. Får se ifall det blir någon högskola nästa år. Kanske året därpå. I vilket fall håller jag det nog för mig själv so you¨ll never know and I will never wake up like today again.