Elsa Skagerberg

Nu sitter jag inne på skithuset igen med datorn i knät och ångest i nacken. Vad gör det svårt att stänga av, släcka och gå till sängs? Planen var att senast tolv ligga ner med huvud mot kudde och sen somna illa kvickt. Kanske lyssna på lite nattmusik, smälta resten av maten som fortfarande ligger och trycker i halsgropen. Chips är för djävligt, fastnar direkt så att säga. Annat blir det i London, just det, dit ska jag. I London skall Elsa leva på tusenlappen. I en vecka försmäktar jag, utan slant, i främmande land. Marie har dock lovat mig ett meal på KFC, inte och aldrig att förglömma. Elsa har lovat sig själv att överleva resan. På en skala mellan ett och tio skulle kanske fler svara konstigheter om hur ofta jag håller ett löfte jag gett mig själv. Själv svarar jag att boys will always be boys. (En sanning större än många andra, trots att den inte har något att göra med föregående text.)