Förändring
Jag är tillbaka, pepparkaka? Nej, inte så värst. Efter en vecka där vinter gått till sommar på bara några timmar har jag lyckats leva som en lagom anständig människa. Vakna, gå upp, äta under vissa specifika omständigheter och tillfällen, promenera, stillasitta. Nu är det tillbaka till förhoppningar om plusgrader istället för antaganden och dygnet har tagit sin sedvanliga snedtändning, jag är vaken och alla andra sover.
Under en vecka av total isolering från vardagsritualer och kommunikation har jag hunnit reflektera och konfrontera mig själv. Nej, nu luras jag igen och första april är ju över för längesen. Jag har vandrat runt i samma tankar fast under en varmare himmel och med ett underlag bestående av sandig handduk. Att man aldrig kan ta en semester från sig själv, människans permanenta straff, i alla fall tills döden skiljer oss åt och det är ju tragiskt. Men trots samma cirkulerande monolog händer det saker under landsflykt. Man saknar och man kan nästan ta på den exakta lilla bit som fattas, äntligen stämmer någonting. Att längta efter något, att vilja ha det man inte kan få och att förstå vad man vill ha först när det gått förlorat. Är det vad jag fått som pekpinne när det kommer till att välja? Om du måste välja då, på direkten alltså. Då brister jag precis som isen, kommer kanske igen nästa år om inte den globala uppvärmningen gjort Sverige till en ny kanarieö. Miljöer är skit samma, men avstånd är sanning.
Jag har saknat och jag har solat. Förbanna strandcensuren och låt mig gå naken på playan, bikinilinjer går inte ihop med, ja, resten av hudfärgen efter en vecka av uv-strålning. Vad som heller inte går ihop är den där lamt tvinnade röda tråden som slingrar sig fram som en utsvulten orm bland tankar, texter och tillbakablickar av det man hoppas leva i som verklighet.
Jag antar att jag är trött, men det går knappt att känna efter i ett rum där tiden stått stilla.
Kommentarer
Trackback