Elsa Skagerberg

 

Jag vaknade 17:30 av att koppen med kaffe stod kvar där pappa lämnat den vid 10:30 och att mörkret sög ut luften ur mina sövda lungor. Jag gick upp och det var kallt överallt, inga kvarlevor från gårdagen, alltså, inga känslor. Ett halvt paket glass och några vändor i brödrosten senare så försvann jag och Marie ut på rundan efter mat, för att efter fyra timmar senare vara tillbaka där jag började, i sängen. Klockan är snart 05:00 och det är fortfarande mörkt ute, jag har vant mig vid att vänta på ljuset. I går natt skrattade jag tills det att jag grät och kunde inte sluta gråta, jag somnade någon gång, hulkandes utan anledning. Drömde om kriminalitet, död och att falla. Sen kaffekoppen, samtalet från Edina, en titt utanför ögonlocken för att snart falla tillbaka in i samma stup som jag från början snavat ner för. Den här dagen har bestått av samtal som handlat om gårdagen och framtiden, den har inte riktigt funnits själv, precis som när man lever genom andra. Det är en hägring av ett liv när ens eget snart torkar ut i väntan på den där oasen. Man pratar om vad man ska, vad man vill, vad man gjort och vem man vill göra allt med. Man drömmer om sakerna medan man sitter på en pizzeria i ett mörkt nerspolat Stockholm. Dagar man minns och dagar man glömmer. Jag antar att jag skriver för att kunna minnas det jag så lätt glömmer bort, det jag vet inte spelar någon roll om tio år. Alla småtimmar, en dag av ren överlevnad som aldrig skulle kunna jämföras med gårdagen som man pratat om och hyllat. Jag är rädd att det är dessa dagar som gör att vi vaknar dagen efter, för att se ett ljus, för att fortsätta mot den där oasen och för att uppskatta det vi föralltid kommer minnas.