Elsa Skagerberg

Jag börjar bli sådär kaffeskakig, bra eller dåligt? Ganska dåligt. Litteratur, skriven text, kaffe, Edina ber mig tänka utanför lådan och jag träffar Marie utan förvarning på slottsbacken. Klockan är för mycket och jag har börjat för sent. Enligt pappa är det härligt att se hur hans genetiska drag har först vidare till nästa generation Skagerberg, och han har ju ändå klarat sig ganska bra? Så sa han, bättre än många andra. Jo jag tackar. Jag drömmer så märkligt. Jag drömmer om inbrott och hur mamma ristar in meddelanden under mina fötter som är omöjliga att tyda för precis när man ska ta sig en titt så kommer förbrytarna och bryter sig in.

In i den där lådan jag ska tänka utanför antagligen. Jag tänker mest på i morgon som är idag. Augustinus och Dante, deras ansiktslösa spöken gråter antagligen just nu, för att inte tala om Homeros. Det var inte meningen, jag skulle ju bara göra allt det andra innan och nu när jag inser hur mycket ni sagt och gjort så finns det inget jag kan göra åt saken. Förutom mer kaffe. Jag förundras över hur länge jag kan fundera över några få textrader, tänka över hur de tänkt och fnissa i det här tysta köket över att människor inte förändras. Allt cirkulerar, det han gjorde vill hon göra, sen när allt är gjort så dör man. Vissa hinner skriva om vad de vill, andra läser det och vill precis samma sak. Slutligen så sitter man någonstans och ångrar sig eller gläds över sitt eget liv. Man ärver kläder, smycken och ideal.

 Ja, jag sitter och skriver i det här förbaskade worddokumentet och får för mig att författarnas tårar som rinner utav deras besvikelse ska innehålla någon slags information. Men ack så torrt det dalar, fy skäms Elsa Skagerberg, som samtidigt småler över den mänskliga renässansens oundvikliga straff.