Revbenskaka
Jag är verkligen inte sådär kvinnlig alls egentligen. Jag gråter till exempel inte när jag ser djur som dör på tv, jag leker med maten och jag skrattar åt fräckisar, vad fan är då mitt problem? Tydligen så håller mina kvinnliga bekanta med mig om att vårt folk tänker för mycket. Det är detaljerade undersökningar som kan pågå i timtal, varför, hur, var och att älskas eller inte. Frågan är varför tankarna och alla rekonstruktioner av händelser och framtida möjligheter inte, aldrig någonsin ger något svar. Vi skulle ju bara vara revben och leva som tankelösa kompanjoner. Nu får jag verkligen till det, jag drar alla kvinnor på jorden över Elsas kam och säger att det enda de tänker på är djur och kärlek, typ, men vem vågar säga emot, män tänker antagligen också bara på kärlek och djur. Så, nu är ni lika idiotiska.
Sen så är det innerligt kallt utomhus och varmare ska det inte bli och allt annat bla bla som är halvbra i vardagen.
Jag är förvirrad, irrad, rad, ad. Bryt tillbaka mig i små partiklar och kolla vad som är problemet. Bryt tillbaka kaka.
Julreserven
Julafton igen för tjugonde gången är över, och jag fick precis det jag behöver. Nej, rimmen har inte riktigt släppt än, men än sen. Ok, jag ska sluta, men nu när natten blivit morgon vill jag helst tjuta. Berätta för mig snälla, vem du nu än är, varför gör jag så här? Vad får mig att söka, krångla, böka, alldeles för mycket kröka. Nej, OPn var helt okej, det är inte vad jag menar, men mer allt jag försenar - mig själv som exempel, "din kropp är ett tempel." Och om försäkringen inte täcker så får jag hoppas att klapparna räcker, som betalning så klart, helt uppenbart, inte det? Vem vet, inte jag i vilket fall, konstig mening det där, vilket fall? Ja, man vill undra, borde börja slumra, fast jag svamlar, ramlar, faller - som du hör inget nytt skvaller. Nu var det jul igen och julen varar än till påska, men plötsligt så var det inte sant, som en jäkla klippbrant, vem ser det när man rusar fram och har brott begått, helt öppet och utan nät faller man som en begagnad enkät om något man skrivit på och glömt, eller drömt, går inte att skylla på att minnet är tömt, för det är oändligt stort och ljuset går så fruktansvärt fort. Snabbare än blixten, hur tusan är det möjligt, begrebbet är ju löjligt. Typ som jag är nu, fast mer kul, god jul.
domänförlust
Årets mörkaste dag ska tydligen vara idag, vad man ska göra med den informationen vet jag inte. Vara glad över att det är över, mörkret alltså. I början av mörkrets slut sitter jag tyst med den där känslan som är så fruktansvärt ovanlig. En form av lugn lycka och samtidigt nervositeten över lyckan, att den som mörkret försvinner tillsut, precis som allt annat. Det betyder å andra sidan att det föds nytt av allt, snö och tö etc. Jag är rädd att så mycket av det jag bestämt mig för inte följer ramarna, snön kommer smälta igen, jag kommer känna sådär igen, om inte mer, större.
Förutom det är det halsbränna, trötthet. En ilning i skallen som säger åt mig någonting jag vägrar lyssna på, vassaru? Just nu under årets mörkaste dag så sitter jag i någon konstig form av trött ljus och sträcker ut mina stela vinterben och tänker på hur snabbt signalerna från hjärnan går ut i kroppen. 
A4
Kväll och natt igen och jag ligger på mage i min säng, nya byxor och gamla tankar. Vad saknar man mest när allt försvinner? Idag klippte jag mig, eller nej, någon annan gjorde det, och han missuppfattade tydligen allt jag sa. INTE FÖR KORT, INTE! Klippt och skuret, jag går ut igen om ett halvår. Jag kommer nog att sakna luft en del, och kanske stockholms mörka vintervatten. Jag ligger som sagt i min säng och blickar ut över rummet där hela min vardag blänger tillbaka, vad vill ni mig era skumma fakturor och oläst kurslitteratur?
Ja, det går nog lättare att ta ett snack med alla dessa papper än med sig själv, jag är så svår och papper är lätt. Ett i alla fall.
Fast det här var innan, då hade jag till och med pärlor på skallen.
Advent, första ljuset tänt, inget nytt har hänt, fortfarande ett mänskligt skämt
Det är så fruktansvärt skönt med tomma blad, med tickande sträck på en blank sida kanske man ska skriva, jag är så modern. Posten har kommit och klockan är sex, fucking funny.
Jag vet inte hur helgen har varit, inte fullt ut, jag är fortfarande inte trött och vill inte sluta vara vaken och missa regnet som bultar mot fönstret. Det kommer inte in, jag hör skrap mot kullerstenen, dragande av vagnar och känner att resten av världen ligger utanför och puttrar, pyser, kokar. I morgon kommer pappa hem, jag har inte önskat mig något jäkla halsband av korall. Allt jag vill ha är en tyst suck av lättnad när sömnen infaller sig, väck mig och låt mig hinna se lite ljus när jag vaknar igen, om så några timmar bara. Det var så längesen jag vaknade av en ny dag. I natt och i morgon är det slutet på november för sista gången det här året, framför mig finns svavellukt och brinnande stearinljusstakar, apelsinskalssafter utkletade på nariga läppar och jul jul, strålande jul. Och ni vet ju vad det betyder, snart är våren här.
Tite, Elsa
bajskorvsinkastet
Det är natt igen. Har jag roligt? Nej, inte riktigt, så varför drar all tid iväg, drar med mig till klockan nästan tre på natten för att lämna mig här. På något mystiskt sätt är det så mycket som händer, som gör att jag inte sover, och vad som gör det mystiskt är att det egentligen inte händer någonting alls. Ingenting går, förutom tiden, fördriv den. Förbanna den.
Det är redan morgon, snart hör jag den tunga posten i det skränande brevinkastet som ger mig rysningar. Jag vill äta frukost och dricka kaffe, vakna, göra om, göra rätt, eller åtminstone göra någonting annat än att bara vänta. Idag fick jag ett återfall i form av att köpa saker, i brist på att göra saker av sann mening. Trots att det finns så mycket jag borde, betyder det att vad jag borde inte betyder någonting för mig?
Jag borde studera, städa mitt rum, klippa mig, spara mina pengar, vara flitig och arbetsam på alla sätt som går, så varför stannar jag upp och tänker på allt annat jag inte borde göra, allt jag inte kan göra och allt jag inte får.
Är det här ett jävla tecken eller är det bara min brist på självdiciplin som hittar utvägar och kryphål genom mitt tunna skal av samvete och plikttrogenhet. Yes indeed it is.
Allt jag har är klockan nu, och mörkret och brevinkastet som påminner mig om bajskorvsverkligheten. 
Jag vet inte varför jag har slutat lyssna och börjat dansa istället
Det började inte igår direkt, eller ens idag, utan för ett tag sen. Det handlar ju självklart inte om dans sådär, utan snarare andra saker. Det jag menar är bara att någonting gör mig galen, och inte tokig som man kan tro när man säger galen, utan mer normal, fast knäpp. Visste ni att jag knäpper med fingrarna med tummen och lillfingret?
Vissa tycker att det är fel. Du ser, jag menar egentligen ingenting, och ingenting är allting när alla har bestämt sig.
Jag dansar inte, jag försöker bara hålla mig i rutan.
13stjärnigt
Fredagen den trettonde är idag och idag och just nu så sitter jag i en garderob tillsammans med en fruktskål, en bok, datorn och en jävla massa rockar. Kul i oturen, nej, tur i okulen att jag hann ta med mig sladden idag. Annars så har jag blåa knän och träningsvärk i fingrarna.
Nu öppandes bardörren och sorlet från alkoholen, nej människorna, ramar in foajen. Jag är sugen på natten och kylan och stjärnorna. Jag inbillar mig att studierna klarar sig utan min hand, jag undrar lite över tvåtusentolv men mest av allt så vill jag ut utanför den här lukten av nyuttagna vinterrockar, chilinötter och gardiner.
Igår var en sån dag då jag hade den där känslan i kroppen, då man älskar alla människor och allt liv på jorden, idag har den en eftersmak som tvingar mig att fokusera, utan kontroll försmäktar jag som människa.
Jag hade tänkt skriva en lista över saker jag vill ha övermannat innan årets slut, efter det kom jag på att allt jag vill är för mycket och att det jag kan tillåtas vilja är omöjligt. Det som blir över är utanför ramarna för att listas.
Det låter kanske ledsamt allt det här, men tvärtom så är det bra och jag känner att det här är början på någonting, när jag ser tillbaka på alla gånger jag letat, när jag är gammal, då kommer jag nog att förstå att alla önskningar på alla dessa listor egentligen bara är samma förhoppningar som jag har nu. Förhoppningar om svar, man vet aldrig, det är kanske det enda man kan lita på.
Nu stängdes bardörren och nästan allt ljud dog ut, jag hör mig själv igen, så varför vill jag då att alla väggar ska rasa.
Måste
Vända tillbaka dygnet
Omväxling
Idag är en sådan dag då man inte borde gå upp klockan fem på eftermiddagen för att sedan ta en lång dusch, äta choklad, kolla klipp på youtube och käka upp en kastrull full med makaroner och ost. Så varför gör jag det?
Varför lär jag mig inte allt om attitydbegreppet inom socialpsykologin?
Jag vill fortfarande någonting mer och det någonting är än så länge fruktansvärt obestämt.
Pappa åkte i morse till en ö där han kommer sitta och häcka i en månad, han gick upp innan jag gått och lagt mig. Det sista jag hörde innan jag somnade var hans röst från gränden ur något samtal med taxichauffören.
Jag vill också dra någonstans innan folk har gått upp, dra iväg i någon taxi och prata med chauffören som man aldrig lär känna.
Vad som fattas är bara att jag måste lära känna mig själv, för hade jag verkligen velat allt det där så hade jag ju redan åkt. Hur många viljor får man ha?
Fan vad jag babblar om viljor och drömmar, jag borde placeras på realitetskontroll, öppna ögonen och förstå att det kanske inte finns så mycket mer än vad jag har nu.
Nej, nu lurar jag mig själv igen, för vart skulle viljan annars komma ifrån, hur kan det födas en känsla från ingenstans? Ja, jag kommer fortsätta att ställa dessa barnsliga frågor tills någon ger mig ett svar.
Maktub
Enorma nackbesvär och illamående. Jag luktar fortfarande bebis efter dagens kalas och morgonen var helt fantastiskt rolig. Tårta, varför är du så god?
Jag kom också till insikt. Jag blir äldre för varje minut som går, det har jag kanske vetat och sagt och skrivit förut. Just nu sitter jag i vårt kök i novembernatten och lyssnar på månskenssonaten, d e p r i m e r a n d e.
Inte ett enda fönster lyser från grannarnas sida av byggnaden och jag vill på något sätt inte avsluta den här dagen. Just nu är jag lagom pigg och är lagom medveten om att det är just precis vad jag inte kommer vara i morgon. Vem sa att konsekvenser var något man borde tänka på?
Marie och jag tar snart i på hotell, Jonna är tillbaka i Bjärnum, Edina flyttar snart ifrån Segeltorp. Allting rör sig.
Vem var det jag pratade med universum om? Är den meningen konstig? Pratade jag med någon om det?
Vad jag undrar är ifall allting redan är skrivet. Vad är intuition? Hur kan man utan att veta, veta någonting? Någonstans har jag i alla fall läst att om man har en dröm så arbetar hela universum för att den ska gå i uppfyllelse.
Jag måste skaffa mig en dröm, det är den enda anledningen till att jag går och lägger mig nu.
Upprepning
man har så kul med
Pang, där sprack all entusiasm.
Hur kan man ens försöka skriva om något man inte känner för? Jag måste känna för att göra, u see, jag är en obotlig odygdspåse. Den där asken toffifee hjälpte mig inte alls, inte heller lakritsbåtarna. Vad gör man då? Istället sitter jag och försöker med allt annat, allt som inte alls har med det relevanta att göra. Tänker att jag verkligen behöver en skinnpaj. Räknar sprickorna i underläppen och klär mig i pappas slipover. Varför finns det alltid så mycket mer än det man borde som man borde just när man borde göra det enda man borde.
Gud vilket töntigt inlägg tänker ni, jag också, men eftersom att det här är just precis vad som inte ska göras så känns det ju så fruktansvärt viktigt just nu. Skriv vad fan som helst, vänta till sista minuten, hur mycket är klockan förresten?
Jag tror att jag börjar förstå vem jag kommer bli, eller snarare, äntligen fattar jag att jag är redan. Hur kan jag då ändra. Vart någonstans läste jag att när jag blir gammal så kommer jag att lyssna på det jag lyssnar på idag, jag kommer klä mig så som jag klär mig nu?
Så hemskt, och hur räknar man en delad spricka? 
Hermeneutisk diarré
Jag skulle vilja skriva ett par ord, och då menar jag inte två stycken ord utan en hel del. En hel del ord är en obestämd mängd, indefinita bokstavsklasar med framställningsformsproblem utan stilistiska märkvärdigheter. Jag skriver strunt helt enkelt, som vanligt och hur länge jag än skriver, hur mycket jag än klickar ner så gör det inte mina ord eller fraser betydelsefulla, orden lever inte längre.
Jag behöver inte skriva mer än att den här dagen gör mig galen, men det gör jag.
Nu kommer det mer text, jag äter choklad. Jag äter choklad istället för att kunskapstörstande surpla i mig Hultmans överviktigt informativa texter, om texter. Jag har ont i nacken, jag skyller på det, hur kan jag läsa en bok med nackbesvär? Man läser med ögonen, man äter med munnen, men Hultman, den djäveln bör insugas med nacke, rinna ner i ryggradskotorna för att sen stanna där, bosätta sig och föröka sig. Kunskap föder kunskap?
Någonstans inne på universitetets bibliotek förstod jag felet med böcker. De är redan skrivna.
Varför ska jag konkurrera med modern till upptäckten, hur kan jag ens försöka?
Vad jag vill ha sagt, skrivet, vad jag vill berätta är det jag vill säga, bara jag. Jag ska på något sätt skriva om allt till mitt, för att lära mig historiken. Efter det mina vänner, blir det vatten till vin, från text till tomma blad till text igen, min text och knoppande, blossande, levande ord.
Klockbiten slår tjugo över
Sista inlägget som nitton borde skrivas i någon form av glädjespurt. Varför lyckas inte tankarna om systemet väcka ens ett leende?
Jag sitter fortfarande i samma rum som jag haft möjlighet att sitta i, i nu snart, tjugo år. Vad är annorlunda?, jag är större, luktar parfym och höstkyla. Mitt golv är täckt av papper med uppgifter och ansvar, jag äger inte ens ett skrivbord och en oanvänd dammsugare ligger och gör motsatsen till vad den borde. På min säng ligger tvätt, alltså kläder och dessa kläder är de jag kommer bära som tjugoåring. Pinsamt.
Kommer jag se annorlunda ut i morgon? Kommer jag att lukta på ett annat sätt, smaka på ett annat sätt? Kommer jag se på saker med tjugo år gamla ögon och vad fan menas med det, jag har ingen aning. Kommer jag att veta något i morgon som jag inte vet idag?
Jag antar att allt i livet och speciellt födelsedagen är påhittat, ingenting händer ju utan att man själv bestämmer sig för det. Men betyder det att jag borde tvinga mig själv till att bli så stor. Vill jag och vågar jag, kan jag inte, inte äta tårta, och förbli jag som det förvirrade barn jag fortfarande känner mig som?
Någonstans vill jag, jag vet inte om jag och min dumma nyfikenhet samarbetar med klockan, men låt det oundvikligt bestämda styra. För ok, jag godkänner denna livsdödande process, hugg in ännu ett år i min nacke och stoppa mig med tårta, gör det. Få mig att lämna denna totala förvirring och skriv in mitt namn på att även jag har klarat mig till den här tårtbiten i livet.
Snö
Förlåt för att jag dödat oss. Jag måste det för att veta att jag lever även utan dig. Vad betyder allt annars?
Du har betytt allt, det är därför. Förlåt.
Jag åkte tillbaka från dig inatt, för första gången åkte jag hem igen, ifrån dig. Jag önskar att jag visste vad jag letar efter, något som är bara Elsa antar jag. Jag måste vakna, bara jag, ensam.
Nu kommer mörkret, nu faller snön.
2a oktober
Jag vet inte, jag vet ingenting.
September
Hej jag heter Elsa och jag skriver en jävla massa dynga.
Det är onsdagkväll och det var onsdagdag och alla dessa timmar har spenderats till ingenting egentligen. Jag har suttit på en och samma stol från det att den ljusaste timmen färgade väggarna gula till det att allt blev mörkt. Det tändes aldrig några lampor, utan jag satt där och fick komma på mig själv med att sitta där, på samma stol i ett skrämmande lägenhetsmörker. Vad betyder sådana dagar, finns dem av en anledning?
Gårdagen däremot var av en helt annan kaliber. Så annorlunda att den här bloggen inte är värd att jag skriver om det.
I morgon ska jag gå upp, jag ska ställa min väckarklocka. Jag ska åka till universitetet där jag läser svenska och jag ska fanimej lära mig något, gå slut på dagen tills det att det blir kväll och natt och kallt, jag ska känna att det blir kallare, jag ska ta på det.
Nu. Just nu visslar det lite i näsborrarna när jag andas, fruktansvärt. Jag kommer att vara vaken för länge, jag kommer att vara vaken tills det att den första oktober påbörjats och jag kommer att besudla det datum jag så gärna ville väga upp den här dagen med. Att man aldrig slutar påverka sig själv, knuffa sig själv. Kommer man någonsin att kunna stanna och börja om.
Urbanska tanter
Vad betyder adjö?
Betyder adjö tystnad? Betyder orden "hej då" egentligen "hej då ljud"? Vi kommunicerar genom snacket men vad säger egentligen detta prat? vad håller vi på med?
X och 0 kommer ut från en restaurang och stannar sedan framför varandra med nöjda miner:
X - "Ja, tack så jättemycket, det här var verkligen trevligt."
0 - "Ja men, tack själv, det här måste vi verkligen göra om."
X - "Mm.."
0 - "Mmh.. Nej, nu ska man nog dra sig hemåt va?"
X - "Ja, men vi ses snart igen"
0 - "Absolut, ha det så bra nu, hej."
X - "Hejdå, hej"
Personerna X och 0 går sen ner för samma gata, högst en meter ifrån varandra, i dödlig tystnad.
Hur länge, kan man (jag) ju fråga sig, räcker ett hejdå då? När kan man efter att ha sagt hejdå, säga hej igen? "Nejmen hej, där var du igen!"
Det hände aldrig, tragiskt. Kommer de att ta samma tunnelbana? Sitta enskilt och stirra och tänka på den roliga kvällen?
Var det sådant man borde ha lärt sig under Barbietiden? Belsebub alltså.
Snickerslicker
Känner för att skriva och är trött på Anna jävla Anka. Sen när är det poppis att vara medelålders, ha ett deprimerande liv och en skev världsbild? (...Vem försöker jag lura här.)
Anyways, jag är strandsatt i en fåtölj, i mitt rum, i vår lägenhet, i gamla stan, Stockholm, Sverige. Pappa har någon sjuka, inte baconsnuvan, men en sjuka. Därför sitter jag är och sjukvakar, sjukt. Vad skulle det ge för hjälp? Men sen så har jag ju viktiga ärenden här hemma, använda mitt nyköpta schampo till exempel.
Annars då? Jo tack. Tänker inte alls på grammatik eller stilistik eller semantik eller chokladbit. Jo, det sista, mmmm.
Nu är det schampotajm mina vänner, schampotajm.
madderfikker
Däggdjur
Sitter och funderar. Lustigt att man kan sitta ner, vartfansomhelst, och komma fram till någonting. Man kan utan att röra en fena förstå att saker och ting kommer eller inte kommer hända, kan delfiner det? Jag ska plugga nu tänker jag. Det hade antagligen en delfin gjort bättre.
