Elsa Skagerberg

Ok, här kommer erkännandet. Eftersom jag inte har en annan dagbok förutom datorn nuförtiden, så blir det här avslöjandet sker. Uttalandet om tröttheten, godisvräkandet och de plötsliga förkylningarna.
   Nu förtiden sitter jag tömd på tid. Jag är arton år, snart student, lycklig student? Just det, är jag? Igår kväll läste jag igenom en gammal skrift av mig själv, ok, en gammal jävla dagbok. Då var jag tolv år och från texterna så kunde jag likväl vara vid den ålder jag är nu. Samma uppenbara problem, en gnagande stress som jag aldrig gör eller tydligen gjorde någonting åt. Men då var det kanske mer välkommet, nu måste man ju veta,
   Den här dagen och kvällen har ägnats åt tänkande och kurerande av mig själv. Jag är sjuk igen. Jag ville kolla på bröderna lejonhjärta, jag ville äta det där brödet som vi brukade ha hemma förr. Jag ville passa i en tröja i storlek 154. Jag ville tillbaka helt enkelt och sanningen i det fick mig att böla, gråta framför filmen, gråta åt Tengil och Jonathan. Fyfan vad pinsamt! Längtan gör det ännu tommare, ännu meningslösare. Jag har ju allt nu, det är vad jag försöker förklara för mig, vem jag nu är eller vill vara. Jag har familjen som älskar mig även fast jag knappt klarar matten, jag har vännerna som ringer, trots att jag aldrig vågar svara. Jag har pojkvännen som vet hur man älskar, som ger mig allt. Pojkvännen jag drömmer om även fast han finns på riktigt. Det är saknaden av det jag inte vet att jag vill ha som skrämmer mig, den som får mig att glömma att uppskatta det jag har. Det är att känna till hela min vardag som får mig att leta efter gömda hålor att leva i, att ha en mening i.
   Efter filmen och glufsande av magnumglassar i miniformat, rostade fettobröd och lakrits så klarade jag inte av mer. Försökte få fason på mig, duschade och gick ut. Flydde, hoppades igen på att världen därute skulle vara annorlunda. Det enda som hände var att jag drogs till det jag alltid känt till, storkyrkan, gunghästen i börsparken och nationalmuseet. Dagen var en typisk söndag. Familjer var ute, äldre par och jag. Jag som jag är när jag tänkt för mycket, när jag behöver "egen-tid" och när jag gråter av att se solen glittra över riddarfjärden. När jag gråter bakom snattade solglasögon som bara skulle kostat mig 25:- och när jag tänker tillbaka, framåt och på nuet som inte alls är som det borde vara.
   Nu är jag hemma igen. Dagen är uppslukad och nerspolad av saker jag redan upplevt. Dagen då jag borde förstått något, utfört något. En söndag som kunde format hopp om att jag klarar av mig själv. Nu sitter jag här med nyinköpta damtidningar och en pocketbok i prisklass F. En pocketbok för kvinnor över 30, som gett upp hoppet om ett lyckat äktenskap och jag försöker att inte känna igen mig i dessa kvinnors liv, men det gör jag! Inte i själva kärlekstraumat och inte heller i problemet över mannen som inte var den man tänkt sig. Men i tankarna. Tankarna om hur det kunde sett ut egentligen. Osäkerheten och skuldkänslorna av att inte leva livet fullt ut. Hur kan detta drabba mig? Jag uppskattar ju fortfarande A. Lindgrens filmer! Jag inbillar mig ibland att mitt äldsta gosedjur blir avundsjukt när jag skaffar ett nytt, vilket jag gör då och då. Hur kan jag vara i mitten av mina tankar som tolvåring samtidigt som jag känner igen mig själv i ett framtidsperspektiv? Jag känner dessa personer så väl, att människan jag borde vara nu, inte har någon plats.
   Ibland letar jag i dessa damtidningar, som är anpassade för den åldersgrupp jag är i nu, efter svar. Jag borde äga en röd klänning, det är "arton år."
   Det blir krångligt ibland eftersom jag inte uppskattar studentlivet. Jag blir inte stupfull, jag röker inte, jag hatar när telefonen ringer och jag avskyr konceptet "fika."
Ibland måste man träffa vänner och fika. Jag gillar vänner, men det är någonting med att "ta en fika" som stör mig. Att betala för att sitta still och dricka någon modern version av kaffe med mjölk med ett namn ingen vanlig svensk orkar uttala. Vaddå frappochino typ.    
   Man kan väl säga att jag just nu befinner mig i en kropp som jag ständigt orkar hitta fel på, som vilken kvinna som helst. Att jag tänker på problem jag någonsin kommer ha, har haft eller som jag nu strider mot. Jag får lätt för mig att ifall jag utsätter mig för alla oändliga tankar, alla frestelser och för allt jag inte egentligen borde göra, på en gång, så behöver jag inte någonsin göra det igen. Den handlingen är fel. Jag vet det eftersom jag prövar den minst två gånger i veckan och aldrig någonsin försvinner frågorna eller sugen. Tiden då jag försöker hitta "mig själv."
Jag vet ju att jag aldrig är en annan än just mig själv, men jag vill bara hitta det jag som jag uppskattar mest med mig just nu, nu i nuet, vad det nu är. Som vilken människa som helst.

Alltså, jag kan inte. Jag orkar inte! I simply can't!
Att klä på sig och gå upp går bra, att äta frukost, lunch och middag - gärna fler gånger under dygnet fungerar också. Jag klarar av att ta ett bad, att hälla i skum, kanske en badkula eller två. Jag åker gärna till affärn också, för att köpa hem mer av mat, skum och kläder att bruka. Kläder att ta på och av allt eftersom dygnen lyfts fram och sen viks ihop då dagen nått slutet, då kan man lägga plaggen i tvätten. Jag klarar det, jag gör det gärna!
Jag köper också, utan tvivel i sinnet, svartvita filmer med vridna handlingar som äter ännu tre timmar ur dessa dygn som går. Dessa luriga, slapplockande dygn. Jag skriver ner saker att göra på väggalmanackan jag fått, saker som att gå till tandläkarn på måndag. Jag bäddar sängen. Jag gillar Ikeakatalogen.
Så då frågar jag mig själv, ofta om kvällarna som många kanske anser är mer natt än kväll (-sanning,) jag frågar, varför ska jag då skriva, dessa outgrundligt onödiga arbeten, som folk ifrån platsen jag stängs in i om vardagarna tillgivit mig? Ett arbete om religion, ett om något valfritt och ett annat om något som ingen egentligen kan namnge vad det är! Jag drunknar i dessa uppgifter som stänger igen mina tankar från vad det jag egentligen bör ägna mig till, vad jag borde tänka på istället. Viktigare saker, framtida planer! Jag kan inte leka skolflicka när världen står framför mina fötter, jag måste upptäcka Ikea på riktigt snart, katalogen är ju trams!
Det klyver mig, mina läxor. Läxorna som alla barn tvingas göra till ingen egentligen som helst nytta, för när kommer jag någonsin ha nytta av att läsa om en ung werthers lidanden, när mina är så enormt mycket större? Jag är mer erfaren än dessa uppgifter, det som händer när jag nu i en väldigt nära framtid sätter igång med dessa är att livskunskaper jag samlat på mig kommer torka iväg. Rättfram, är det fel av mig att tycka att en resa till självaste England ger mig mer kunskap. än ett enskilt projekt som jag innan jag ens börjat med, hatar?
Jag är tvingad att bryta, knäcka, slå sönder mina principer, kasta katalogen - så att säga.
Och med en vit flagga knuten runt halsen, så sätter hon igång med det hon hoppas att adjunkterna vill ha från henne. Meningslösa bokstäver formade till meningar på ett papper med information som dom själva redan nu vet så mycket mer om. Själv räknar hon siffror och trär dom på fingrarna, som hon med sen darrande arm pekar med mot framtiden, i hopp om en vardag utan tvånget till onödigheterna och hemmafrudygnets simpla men hederliga vardag.

Nu är det tack och lov äntligen lov. Sportlov för att vara mer exakt. Sportlovet är lovet då ungdomarna ligger så stilla som möjligt - blickstilla, för att ge er en liten ordsving att snurra med.

Lovperiodens hela namn är så opåvisande till den egentliga betydelsen att jag dras baklänges, ingen normal människa sportar under lovet. Detta fånigt frestande, korta och egentligen obetydelsefulla lov används endast och bara till sängdriveri. Möjligtvis tänkte lovnamngivarna, (vilka nu DOM var?) att "sportlovet" var en tid då outvecklade sporter skulle få sin chans att växa och stå i rampljuset för sju korta dagar. Alla dessa sportet, tävlingar, kroppsutmanande ting som ingen någonsin vågat ge namn till men, som vi alla vet finns där. Alla tävlar:
"Fan vad mycket skiiiit jag käkade igår!"

Sen börjar man rabbla/babbla om kastrullmängder och annat som får folks ögon att bli stora och avundsjuka. Rekordet är slaget i den dolda masstävlingen om smågodistugg och eller pastafestande är slaget.
"Jajävlar, men jag sov ju till 14:00."
- Sängdrönarna vill också jobba upp sig på pokalplatserna...

Jag skulle vilja säga att det är nu, under det här lovet, som alla äntligen får chansen att räkna upp, mäta och slutfatta ens egna rekord och tider inom ramarna för sportlovssporter. Och jag hatar att säga att det finns mycket mer att göra för er som tror att ni slagit minst-vettigt rekordet under lovets två första dar, för jag har inte ens vaknat än. Jag har köpt skit för hundratals kronor, skit som i mat och godis, som jag käkat. Jag har fanemej inte läst Goethe och nu är det dags att lägga sig för en annan är för mätt för att stå och 12 timmars sömn är viktigt.


Pwnd!

Den här dagen började så underbart bra, den var så fantastiskt hungrig. Det var som att alla smaker hade, av någon enorm och allsmäktig kraft, dubblerats och alla känselorgan hade utvecklats till det optimala. Alla spröt och alla minimala korn som samlats i luften blandades med alla underbara smaker från allt som är gott och allt kunde ätas ur intet. Man kunde ta en tugga ur syret idag och man kunde svälja den och känna hur allt som vispades ner i tarmkanalernas mjuka värld snart blev ett med en enorm kärna, som om den här dagen hade byggts upp av sötma och sockerkristaller. Nektarna av ett steg på jordens yta vibrerade i takt med skratt som hördes från andra sidan av jordens runda skal och jag var med, jag var en droppe i denna pulserande gryta som kokade och skvätte och pumpade.

Förklaring: Idag åt jag en hel del godsaker. Jag kunde inte, och, jag ville inte sluta. Jag tänker inte räkna upp allt jag åt som en jäkla fitnesskärring, men kort och gott: Illamåendet sitter kvar efter tre timmars vilande från söttuggandet.


Ibland vaknar man bara av att det är ljust utomhus och man vet att veckan efter den korta vilodagen kommer vara lång och då rostar man bröd. Man rostar och man ler år fåglarna på gården som inte får minsta tugga av skogaholmslimpan man fettat ner med smör som man stadigt håller i handen. Sen om det finns choklad i huset så vill man ju inte vara oförskämd, efterätt är en regel, väl? Och ifall denna kaka, som dom oftast inte gör, inte räcker till - så tar man ju faktiskt på sig kappan och går ut, för att återigen fylla huset med dess rättmätliga ingredienser. Choklad och karameller, lakrits och ost. Willy's är billigt och livet är kort.


P.s Att jag såg Amanda Jensen i affärn skulle ju vara något att skryta med, men jag är ingen sån person som braverar. Men hon var där, bah så ni vet! D.s

Jag tror jag vågar erkänna nu att internet.com och ansiktsboken och allt annat man knappar sig in på istället för wikipedia snart kommer äta upp insidan av min halvt om halvt fungerande hjärna. Herre gud, jag är inloggad igen. Man märker det inte i början men sakterligen så förstår man hypnosen, jag knappade in lösenordet och loggades in, utan att ens vilja eller veta. Som sagt, herre gud, vad som nu kommer fram från det uttrycket.

Bikten:
Idag satt jag i några timmar, alltså, flera hundra minuter och ännu mer sekunder.
Fader:
Börja spela gitarr istället.
Jag:
Ok

Fast jag spelar ju inte gitarr? Och den där boken som mamma gav mig med C,D och G ackord-låtar är som bortsjungen (*skämt.)

Är det för att jag är bäst i hela världen på att logga in på dessa tidsdödande hemsidor som jag fortsätter med hjärntortyren? Jag gör det ju så fruktansvärt bra, jag är www.facebook.coms headmaster och eller den mest framgångsrika www.facebook.coms tangentvridare.
Herre gud, nu kommer det igen, herre gud. Gud, är det meningen?
Fader: Ja, spela på.

*Loggar in*

Det dagas, det närmar sig. Nu är det såklart jävligt mörkt igen. Men om dagen som den såg ut i morse, när man aldrig orkade gå upp, ser likadan ut i morgon, så vet jag redan nu att det blir en enastående dag. Förhoppningsvis långkort. Långkort, så att man orkar njuta hela vägen och inte ligger i sängen innan slutet av den och väntar på ett nytt försök. Förhoppningsvis är det vår snart, "vår-vår" alltså. Alltså, knoppar och glass och nedsmälta högar och frivilligt utomhus.

"Mamma städade mitt rum, så varför ska jag göra det?"

"Jag sitter ju bara i en av stolarna, så varför kan det inte ligga klädhögar i dom andra?"

"Arbetet är ju redan försenat, så då spelar det ingen roll om det dröjer lite till."

En intelligent student med lättsamt skämt, om livet som skrämt livet ur ens "stånk" och "flämt."

"Jag ska, jag ska, snart!"

Men nu dagas det och snart är det dags, för alla möjliga högar att försvinna.

Ni skulle bara veta hur länge jag sitter och stirrar, lyssnar på Alice Faye och stirrar. Stirrar på Ariel-klistermärket på skärmen, på de tomma och nyligen tömda kopparna och tallrikarna på skrivbordet, på studentbiljetterna - Köpa en? Stirrar på musiken utan att höra ett piss av texten som säkert ändå bara handlar om varma stugor och alkohol eller ifall man varit "up town."

I dag flög våren runt lite i ensemblesalen, vit och tussig, och vi sjöng med smäckarna käckt på sne. "Sjung om studentens lyckliga dar."

Jag sjöng, men jag hörde inte riktigt, stirrade på tussen som flög ner mot golvet och blev glömd under allt. Stirrade iväg till nästa lektion utan text och tuss.
Nu är jag hemma och väntar som vanligt på mirakel framför datorn, alltså, suger tid ur den förtidigt mörka kvällen. Jazzen fortsätter spela och jag stirrar på skärmen, på klistermärket och ut genom fönstret.

"Ja, jag hörde att ni åkte fel."
Nyårsafton, fan, vad vackert det var där på pendeltåget med bonaquavattnet och raketskjutandet som syntes från fönstret på tåget som var på väg åt fel håll för oss. Timmarna gick år tvåtusenåtta och aldrig har jag nog under ett års första dag besökt så många närförorter och råtthål som då - igår, med David och folk i mobilen.

Idag är det den första.
Alla tidningar skriver om en nystart, konstigt, att det alltid ska stå om det efter nyårsafton. Man kan väl starta om när tusan man vill. Som om man var en Luigi i ett roligt spel som jag hade i sexan någon gång. Som om vi hade fem liv och när dom tog slut så kunde man starta om. Efter ett halvår så fattade man att man bara kunde trycka "select" och sen "start."

Select:
Det ligger otvättade underbyxor i en gammal gul sko i närheten av "under min säng" som för övrigt är fylld med mer än det som behöver ligga där. Den andra gula skon till exempel. Imorgon klockan 10:00 prick och inte en minut över så är jag hos min ny-gamla mattelärarinna Julia Skagerberg. Friskis&svettis-presentkort ligger här bredvid datorn också och en tom plånbok, och en CDskiva med ett projektarbete som är mitt och vårt och, klart?

Tvåtusenåtta - Stockholmarnas år, studentåret, skaffa-dig-ett-jobb-året och året då paniken släpps lös.
Jag släpps lös.
Året då det gått några månader och då man önskar sig tillbaka till nyåret från tvåtusensju till det nuvarande.

"Vad gulliga ni är!"
Bussen -08 kl 03:24

Vem kommer säga det när man indränk i något kemiskt står på ett bullrande flak med en mössa som borde vara vit och en framtid utan färg alls? Alltså, som i en spåkula - "Man ser inte f(-ramtid)ärgen."
Tills dess är det väl bara att hoppas på att de gula skorna har klackats om så att jag kan släppas lös utan att ramla. Gott nytt!

Dumma tanke, sluta växa. På något sätt så känns det bra. Jag vill erinra mig om att det faktiskt ska kännas så?

Jag har allt:
* Hus
* Mat
* Pengar
* Kärlek
* Vänskap

Jag har det och jag har det så mycket som jag vill och jag vet att jag kan slarva, för jag är väldigt oansvarig. Jag har byggnader att besöka, platser som jag bara måste se och ta på, för det får man. Jag får det, jag gör det även fast man inte får, för att säga en sanning. Och om jag skulle hamna på fel plats så vet jag att det spelar ingen roll, för jag har allt ändå. Helt skyddad, som i en Mamba.
Många skulle säga att det är därför som tanken växer eftersom att Jag inte tillåts att göra det fast jag har allt och alla tillgångar. Riskabla faror, faror som är riskabla alltså.
Just det - tanken som växer som är dum: Den är dum, så den växer just därför.
Det lät inte helt odumt det heller, snart är alla varningar om vad "jag har" borta.

Jag vet inte hur evigt trött jag är på alla trötta utslitna människor som får ut dagens enda sanna glädje genom att KLAGA. Ja, jag använder versaler så att ni verkligen ska se ordet. Tyvärr så måste jag erkänna för er alla att jag, (för dessa som undviker det viktiga i texten.) Att jag är en av er. Jag klagar och jag gör det just nu. I denna korta text så så är jag så full av saker att klaga på. Det är julen och det är allt ansvar innan 2007 tar slut. För drygt en vecka sen så startade jag Elsas klagobok. Den är randig i grönt, rosa och ljusblå och snart slut på tomma blad. Det är en ganska tjock bok och antagligen den värsta loggbok jag startat. Klagandet har fått mig att klaga ännu mer, den har till och med fått mig att klaga på klagandet självt.
Men eftersom detta kyliga land som just i denna årstid är så fyllt av missnöje så finns det ingen annan utväg. Människor idag fyller sina konversationer som dom håller öppet i samhället med så mycket som är obra, alltså, som är dåligt. Jag hör allt det ni säger och jag tar det till mig. Ni ger mig inget val förutom att klaga själv och i denna överväldiga mängd så måste jag också ta till pennan. Medeltiden är över och aggressionerna måste ske oralt, helst så att pöbeln hör. Man får inte slåss och man ska le när man säger att det är kallt och jävligt. Så med en glad ton i rösten och ett skratt efter det att man julshoppat i dundermängder av trånga folkmassor så berättar man för resten om hur förskräckligt allt är. Jag gör det och jag älskar att hata allt som har med allt att göra.

Min bok är som sagt snart slutskriven och även fast det allmänt förskräckliga som fått mig att inse att det hemska som finns att klaga på aldrig kommer att ta slut, så råder jag er alla: Köp er en loggbok som ni döper till klagoboken. Låt mig inte ofrivlligt höra er när jag på väg hem i vimlet försöker slappna av. Klagandet smittar så låt ert eget fasta på pappret istället för i den vibrerande luften. Dom kommer kanske aldrig sluta komma, klagomålen, men det är en början.

Det brukar alltid kännas som att jag alltid hittar hur jag än tappar bort mig. Jag kan stan som min egen fickas innehåll, det är bara det att, något sånt vet jag inte heller längre. Vad min ficka innehåller alltså. Främmande lappar dyker ofta upp: "Mjölk, bröd, juice.." Nej inte dom lapparna!

Idag gick jag på solo-promenad, alltså ensam, alltså. Det var trevligt tills det att jag tappade bort mig, då blev det trevligare. Jag kom till en illavarslande hamn och sen till ett avstängt spår som jag absolut visste att jag inte borde följa och - Oj det var verkligen spännande. Adrenalinet höll i sig tills det att jag klättrat upp för en farligt brant kulle och såg Ringen Centrums stora neonskyltar lysa. Gick förbi F&S, gick förbi 7eleven, gick hemåt igen.

Götgatan kunde inte ligga tråkigare på sitt vanliga ställe mellan slussen och medborgarplatsen. Det kunde inte kännas mer tryggt att gå på den asfalt dom hällt där för jag vet inte hur länge sen, och trots att katarinahissens klocka är trasig så visste jag, att tidsinformationen så lätt kunde införskaffas utan hissens trofasta lysen.
Jag fick roa mig med det jag hade i fickorna resten av kvällen. Ett läppglans, ett kvitto, några mynt och en lapp: "Hårt bröd, Mjölk, Juice, Toapapper."

Det hade hunnit bli mörkt när jag gick upp idag, så varför inte fortsätta sova?
Antingen är jag för gammal för att vara arton eller så är jag tolv igen och med tanke på att jag inte bestämt för svaret så får jag väl helt enkelt bara vänta och se, inte bestämma något än alltså. Mitt hår har växt sen jag klippte det och det är ju tur. Jag gick upp föresten, trots natten utanför. Jag gick upp och jag åt frukost två gånger, för säkerhets skull. Sen prövade jag min bikini från i somras och plötsligt så kom jag på att håret växer snabbare när det är varmt ute.

Nu är jag fanemej trött på att ligga hemma och vara trött och inte göra annat än att frossa i bulliga bröd och titta på Mumintrollet. Just det. Otroligt nog.
Jag demonstererade lite mot sjukdomen genom att gå ut och åka lite buss. Fast utomhus var för kallt och bussen var varm och jag kunde inte hjälpa känslan av att känna mig sådär äckligt sjukdomlig. Känslan av att alla på bussen visste att under den stora jackan jag svept på mig och bakom halsduken så gömde sig ett äckel.
Snor och baciller och gammal otvättad hud. Bäst att stänga in sig i det där själv och vänta tills man slutar producera mer av geggan. Då kan man tvätta sig och allt man rört vid och sen, äntligen, komma ut och andas med den friska resten.
Vi får helt enkelt hoppas att när jag vaknar i min sjukdomssäng i morgon så luktar allt gott, eller, luktar någonting annat än blodigt snor.

Hej hopp, sjukdomskropp

När jag kommer hem vill jag att det är lugnt. Jag vill ha mat och jag vill att det ska vara riktigt stilla. Inte maten alltså, utan allt annat.
Jag gillar när jag är varm och törstig och det finns en kran som kan ge mig vatten.
Det finns en säng i mitt rum och jag gillar när jag kan ligga i den och sova utan att tänka på allt det där som gör att sängen känns för stor. Jag gillar när det är morgon på en lördag och utanför är allt ljust som det ska vara och jag kan äta frukost på riktigt och jag kan läsa tidningen som jag vill läsa den.
Jag gillar när jag promenerar hem, för det händer inte ofta, och det regnar inte för mycket. Jag gillar när bilar åker när det är mörkt så att dom formar saker med sina lysen på alla mörka vägar och allt passar så bra till musiken i min iPod. Något mer jag gillar är hemligt och det gilar jag också, att jag kan ha något som är just det.
Och en annan sak som jag skulle kunna lära mig att gilla är när jag har tid för att göra saker som behövs göras, och göra dom.

Det är bara det att, nu är det så lugnt. Och jag är törstig och jag ska hämta ett glas vatten och sila det mellan mina tänder och svälja det och känna att min tunga blir kall och sen så ska jag äta lakrits fast jag inte borde. Sen kanske jag försöker lära mig att gilla att göra det jag ska nu när jag har en chans.

Jag gillar att skylla på saker också och jag gillar att bada och jag tror att jag måste göra det snart.

Så, just det, blogga. Igår ville jag skriva men det fanns ingen tid och idag försöker jag eftersom rastlösheten våldtar mig. Just det. Pappa tror att jag kommer bli just det, våldtagen, eftersom jag har en blogg. Kanske är det just det jag blir, av mig själv. På något jävla sätt.

Sista föreställningen för i år var i går och lustigt nog så rimmade det jag nästan precis skrev.
Vad har jag att se fram emot då? En äventyrlig jul kanske, ifall ingenting går som det ska, så att säga. Man tycker att vi ska vara hos Syster istället för Uppsala, då får hon ju en anledning att städa.

Anledningar, vad har jag för anledningar till att göra allt jag gör?
Idag var det utvecklingssamtal med mentor Beata. "Hur är det annars då?" Jo tack. Så klart man svarar att det är ok, men jag har ju fortfarande IG i matte B.

Dags att satsa kanske, sista valsen, sista tryckarlåten, sista terminen innan sista chansen. "Betygen sätts vecka 2.!"
Plikten ska leda dig och ångesten ska driva dig! Hej Pappa, jaja, JAG SKA!
Fast rösterna leder mig ändå ingenvart och vad fan är ångest? Nu åker jag till Spånga för att plugga religion - Vem är jude och etc. Plugga, hörde ni det? Sen så är det ju onsdag i morgon också, snart fredag alltså.
Tack gode gud.

Idag var jag hemma från skolan, igen. Fick för mig igår att jag var magsjuk, sen var det huvudvärk.
Idag då allt ringde, då jag vaknade - och då jag kände det, så sa jag Nej och jag ville det tydligen tillräckligt. Nej alltså.
Vid nästa vaknande så var det telefonen - "Ja du kan komma över. (Ja gör det nu.)"
Vi låg i min sjukdomssäng till klockan tre och tills det att det började bli mörkt ute drack vi kaffe och åt bröd med smör och allt det där. Efter att han åkt och efter att vi sagt adjö vid mina två ytterdörrar så gick jag tillbaka in till köket för att fortsätta sjuk-fikat fast med utbytt sällskap. Ett tag var jag jätteglad över att vi över huvudtaget hade en tv, för det är det faktiskt inte alla som har. Men efter ett annat tag så gick jag ut då jag, utan anledning, kände sympati för program jag inte ens borde känna till. Kände mig på något sätt lite blödig och blöt, men det var ju inte så konstigt, med tanke på vädret.
Inte för att det var ett piskande regn med bakrundsjud av åska, men jag gick ändå in i den där gamla begagnade butiken mest för värmens skull. Priset blev 90 svenska enkronor. En film och en tröja." Aldrig blir det tillräckligt!" Tänkte alla konsumenter på denna jord och jag med när mannen räckte mig påsen med det nyinköpta och växeln. Tack, tack och Hejdå. Stegen förde mig vidare till de tomma - ofarliga gatorna.
Det regnade och påsen prasslade i takt till vinden. Ibland lät det som om någon gick bredvid mig, det lät så när blåsten plockade upp några ihopgeggade löv från rännstenen och lät dom dras en bit över asfalten, över lite knastrande grus. Ho, ho? Men allt var bara jag, det var bara jag, alltså - Jag.
Började gå hemmåt, kissnödig. Ville skriva ner allt jag tänkt under kvällen men nu tycks allt ha försvunnit, allt som var så bra. Kom det ut med urinet? Imorgon ska jag gå till skolan och lära mig mer om människan, visa den nya tröjan, prata om förbjudna program. Skänka en tanke åt igår som är idag och kanske vara glad över att jag orkade slösa bort en hel dag åt sakerna jag inte ens vet att jag kan slösa tid på i vanliga fall.

*Avslutar kvällen med att äta den där godisbiten som ser ut som en kycklingklubba.*

Nu har alla glas och koppar på skrivbordet äntligen klistrats fast på trät. Precis som klumpen i magen. Precis som all den där dyngan. Allt ligger och skvaplar med magsaften och jag vet att hon snart inte orkar mer. Vart är allt man behöver minst, när man behöver det som mest?
Alltså, egentligen, så spelar det ingen roll. Jag kan göra om det. Jag kan diska glasen och jag kan byta schema. Jag kan vända på halsbandet så att rätt sida visas för världen!
*Gör det nu.*
Jag tror inte på gud men jag tror på det där andra, det man kan be om själv och det man kan göra själv och det man kan skrika om och kanske få gjort någon gång.
Allt det där som känns så långt bort kan vara nära och det som skrämmer en för att det sitter som klistrat på ens kropp kan snart hoppa tre skutt bort och sen förvinna.
Alltså. Jag har läxor, jag är inte så där annorlunda, har ingen sjukdom! Det är stökigt i mitt rum också och ibland är jag rädd för att inget, ingenting alltså, kommer att gå som jag vill att det ska gå. Rakt fram alltså. Kanske upp i luften, så att jag kan fånga det igen sen när det trillar ner som en tennisboll som är mjuk.
"Bränd!"
Bara jag börjar någon jävla gång så kan jag ju skrika så! Bara jag Gör Det!
*GÖR DET! *
Magsaften bubblar och glasen står kvar och provet är i morgon.

Idag köpte jag svart nagellack som jag väntat så länge på att göra. Jag vet inte riktigt vad det betyder, kanske har jag kommit in i en mörk period, eller en ljus - som behöver lite darkness. Märkte i vilket fall att jag redan hunnit kleta på det på mina nerbitna naglar då jag gnagde på "fuckyou-fingret" en liten aning.
Smaken av kemiskt. Spottade ut lite svart i handflatan, smetade ut det på mitt svarta byxben.
Det är nog en mörk period. Jag tappade en knapp också. Köpte nötter som jag sen ångrade att jag åt. Slog mig själv i sinnet när jag kammade mitt slitna hår. Ångrade alla onödiga blonderingar. Jag är ju blond ändå, brukar man kanske säga. Skrattade åt mig själv efter att ha blivit svartsjuk för jag vet inte hur många gånger igen sen på Davids Freja. Jag hatar ingen lika mycket som jag hatar mig själv efter att ha halvhatat någon jag knappt sett i ögonen. Choklad, tack Marie för chokladen. Jag äter och jag ångrar och jag skriver efter en utväg. Skrev ett mail om knappen "Kan jag få en ny?"


Oj, man får inga nya chanser. Kanske när det gäller knappen, men den första och den som skulle sitta där är nu och föralltid borta. Nötterna sitter på mig, i mig, överallt runt mig, just nu, chokladen också. Freja finns men det gör jag med. Nu skrev jag att jag ville träffas tidigare än på tisdag för jag kan faktiskt inte hålla mig.

"Pälsa säger: (00.21.58)
Ah! Jag blir så arg över att hon inte har facebook och över att hon inte har det så att jag kan adda henne och glo på hennes bilder och kontakter och vara allmänt creepy, för det är jag. Och jag har en jäkla stav i min arm och jag skyller på den och jag har käkat choklad igen och jag orkar verkligen inte träffa alla jäkla människor den här veckan! Jag vill bara vara helt len och ligga i din varma säng som är gudaskön och du ligger bredvid och sover och jag pillar dig i nacken."

I morgon är jag ninja och behöver inte bekymra mig ett jäkla piss över dig, dig, du eller mig. Jag kanske vill, men jag gör det inte och jag behöver det inte. I natt går det över. Och i natt går det över till vintertid.

* Att få chansen att se ifall TV-shops produkter verkligen fungerar (Den där magtränaren och den praktiska dammsugaren skulle vara bra...)

* Att sjöjungfrur verkligen fanns (Och att jag ibland kunde få vara en av dom.)

* Att lektioner man missat kunde spolas tillbaka och gå om, igen och igen och igen

Ibland undrar man verkligen vad som har hänt när man vaknar upp vid elva efter att ha stängt av väckarklockan någon gång vid åtta. Idag är en sån dag och nu sitter jag här i min rosa morgonrock som ett frågetecken och med för mycket ost, kex, bröd och kaffe gurglandes i magen. Annelie ringde och undrade, Jag undrar och Mamma kommer att undra. David kommer kanske att skälla, det är bra. Jag behöver diciplin och jag behöver ordning och jag behöver reda.
Man ser rummet mycket mer nu mitt under dagen, när det är ljust. Minsta dammkorn, minsta klädesplagg som ligger och myser på mitt solupplysta golv.
Vem har egentligen bestämt att stökigt är fult? Ok, jag ska inte ens försöka ändra på det. Måste nog lära mig att vakna på morgonen först. Nu är klockan tjugo över elva och jag har bajsat ut det som kaffet hjälpte mig att leverera. Halv två börjar min första och sista lektion för idag men kanske är det den lektion som aldrig börjar eller slutar som jag måste ha mer koll på. Dags att slänga av sig rocken och tvätta skoluniformen, livsuniformen. Klippa mig, skaffa ett jobb. Klippa mig, skaffa en jävla jobb. Pengar, diciplin, ordning och reda - fan vad jag längtar efter höstlovet.