Elsa Skagerberg

Att erkänna saker har aldrig varit min starka sida. Jag vill helst inte berätta. Jag vill helst inte säga varför jag gör en sak eller varför jag inte gjorde den andra! Är det förbjudet att vara ensam med sig själv?

Igår ringde jag Birger trots allt. Det hade ju gått så fruktansvärt dåligt och han höll med. Omprovet blir nästa vecka och som jag sa i telefon innan vi la på "Tack så mycket! Jag ska verkligen plugga nu, hela helgen!"

Synd att hälften av helgen redan gått och jag är fortfarande ganska opluggad på språkets historia.
Jag är dålig på matte också, det sa pappa igår. Varför pluggar jag inte på det istället för att ägna fem timmar åt datorn?
Jag vill inte ha med matte att göra, erkände jag. Det är inte min starka sida. Fast trots att jag erkänt så fortsatte han att vara arg. Vad gör man då?

Veckan den här veckan har vart virrig. Jag har glömt och struntat i. Glömt en födelsedag. Struntat i matte, svenska och historia. Glömt att ringa, struntat i att planera. Men jag har också skippat totalt och till och med somnat bort. Vad gör man åt sådana veckor? Ska man bara låta dom ha sin gång eller måste dom stoppas?

Rummet blir aldrig klart. Ögoninflammation eller något är i vägen. När det är tillfrisknat insjuknar väl något annat.( Kanske är det jag som blir sjukt galen.) Det ska kanske helt enkelt inte hända, jag kanske ska vara rumslös tills jag flyttar.

Jag måste erkänna att jag är en av många människor som tror på ödet. Inte att allt är ödesbestämt, men mycket ligger och knaprar på ödeskanten. Och nu när jag erkänt det så kan väl kanske ödesguvden pingla lite på mig med sin ödesstav och ge mig lite vackert. Någonting ljust? Det skulle kännas bra denna lördagsmorgon som fortfarande inte suddat ut gårdagens felaktiga ödesknaster.