Elsa Skagerberg

Hej.

Idag klippte en frisörska mitt hår. Hon sa att det var hur slitet som helst och skrattade nästan när jag sa att jag inte klippt mig sen innan jul. Ja, det verkade nästan som om jag var den enda människan på den här jorden som inte gjort det, inte klippt mig på så länge. Mina hårtoppar var döda sa hon också. Döda? Lever mitt hår i annat fall? Hur som helst så klippte hon av det aldeles för kort och nästan med-flit klöste min hårbotten under tvättningen." Klipp-klipp-ritch-sax-sax!" Det kliar så himla mycket i ansiktet när man sitter i en frisörstol och får sitt hår levande igen. Just då kliar det överallt i hela fejset och man undrar varför det aldrig, någonsin, brukar klia där annars? Högra kinden snett under näsan - jag visste knappt att det stället fanns, men där kliade det. Jag var så klart fast. Fast under den plastiga rocken som min lite väl hårdhänta frisörska trätt på mig. Utan att någon såg det hade jag händerna hårt knutna i mitt knä och försökte genom psykiska krafter klia mig själv på kinden - snett under näsan. När jag väl gett upp försöket så var hon klar. "Ditt hår var verkligen på bristningsgränsen."
Jag såg mig själv i spegeln. Vad såg jag ut som? En häst? 250:- Sen gick jag ut, kliade mig på kinden - snett under näsan och satte på mig mössan.