Elsa Skagerberg

Ett år till har gått och nästa som står och förbereder sig inför att gå lika snabbt har heller inga direkta planer. Hur skulle jag kunna veta att arton var ett helvetes år? Djävulskt snabbt gick det också. Nitton. Nitton är mittemellan arton och tjugo och har alltså ingen betydelse alls för huruvida jag kommer att behandlas eller behandla samhället. Jag kommer att leva som ett obetydligt mellanting i ett år, trehundrasextiofem mellandagar. Utan tillåtelse till systemet försmäktar jag nu under detta kommande år? Jag skulle kunna fråga mig själv vad nitton egentligen står för, vad man bör göra, men hela frågandet i sig känns så artonårigt. Är jag tillåten till att skriva en önskelista över huvudtaget? Åldern är ett ständigt problem, den går bara åt ett håll. Åldern är inte det minsta spontan och har ingen humor. En dålig date. Ett sugmärke förgäves. Åldern är ett bevis på att man har levt under en specifik tid. Galet intressant. Hoppas att ni nu förstått att jag helt utan skrivsug har kämpat mig igenom denna korta text av skitsnack bara på grund av att ett år av mitt liv har gott och därför känner jag att jag bör tillägna detta lite tanke och därmed lite klickklick i bloggen. Det är ju ett vansinne vad åren som går ställer till för oss stackare som lyckats hålla koll på födelsedagar, kan det ha vart en smart allan som föreslog att vi äter tårta på saken? Gör något gott av det förgångna? Summering av mitt artonåriga liv: Stort kalas