Elsa Skagerberg

Nu öppandes bardörren och sorlet från alkoholen, nej människorna, ramar in foajen. Jag är sugen på natten och kylan och stjärnorna. Jag inbillar mig att studierna klarar sig utan min hand, jag undrar lite över tvåtusentolv men mest av allt så vill jag ut utanför den här lukten av nyuttagna vinterrockar, chilinötter och gardiner. 

Igår var en sån dag då jag hade den där känslan i kroppen, då man älskar alla människor och allt liv på jorden, idag har den en eftersmak som tvingar mig att fokusera, utan kontroll försmäktar jag som människa. 

Jag hade tänkt skriva en lista över saker jag vill ha övermannat innan årets slut, efter det kom jag på att allt jag vill är för mycket och att det jag kan tillåtas vilja är omöjligt. Det som blir över är utanför ramarna för att listas. 

Det låter kanske ledsamt allt det här, men tvärtom så är det bra och jag känner att det här är början på någonting, när jag ser tillbaka på alla gånger jag letat, när jag är gammal, då kommer jag nog att förstå att alla önskningar på alla dessa listor egentligen bara är samma förhoppningar som jag har nu. Förhoppningar om svar, man vet aldrig, det är kanske det enda man kan lita på.  

Nu stängdes bardörren och nästan allt ljud dog ut, jag hör mig själv igen, så varför vill jag då att alla väggar ska rasa.