Elsa Skagerberg

Det är onsdagkväll och det var onsdagdag och alla dessa timmar har spenderats till ingenting egentligen. Jag har suttit på en och samma stol från det att den ljusaste timmen färgade väggarna gula till det att allt blev mörkt. Det tändes aldrig några lampor, utan jag satt där och fick komma på mig själv med att sitta där, på samma stol i ett skrämmande lägenhetsmörker. Vad betyder sådana dagar, finns dem av en anledning? 

Gårdagen däremot var av en helt annan kaliber. Så annorlunda att den här bloggen inte är värd att jag skriver om det. 

I morgon ska jag gå upp, jag ska ställa min väckarklocka. Jag ska åka till universitetet där jag läser svenska och jag ska fanimej lära mig något, gå slut på dagen tills det att det blir kväll och natt och kallt, jag ska känna att det blir kallare, jag ska ta på det. 

Nu. Just nu visslar det lite i näsborrarna när jag andas, fruktansvärt. Jag kommer att vara vaken för länge, jag kommer att vara vaken tills det att den första oktober påbörjats och jag kommer att besudla det datum jag så gärna ville väga upp den här dagen med. Att man aldrig slutar påverka sig själv, knuffa sig själv. Kommer man någonsin att kunna stanna och börja om.