Elsa Skagerberg

Varför jag skriver här kan verka oklart. Bloggen ligger i total glömska för de jag känner men även för mig själv. Trots det kan jag då och då känna en sådan stark vilja att sammanfatta. Jag vill sammanfatta mitt liv, gud så deprimerande. Är jag på väg att dö? Nej. Det är precis som med alla dessa listor. Stapla tio saker du ska göra, efter varje uppgift, rita en ruta. Är uppgiften avklarad går det bra att kryssa i rutan. Ingen annan ser någonsin dessa listor. Ofta glömmer jag bort listan och rutorna förblir okryssade. Jag vill bara sammanfatta. Jag vill se vad som pågår, svart på vitt. Jaha, jag ska dammsuga och köpa nya byxor! Skönt att ha det nedskrivet. 

 

Nåväl. Här kommer det. Jag har flyttat igen. Den här gången är jag inte ensam. Jag och Daniel tog varandra i hand och hoppade rakt in i en bostadsrätt i Bagarmossen. Gud vilket fantastiskt hopp det var, jag vet inte ens om vi har landat än. 

 

Jag har dessutom satt mig vid skolbänken igen. Fast den här gången är bänken ingen bänk utan med en kavalett, ofta med några kilo slemmig lera på sig. Jag har börjat på Konstskolan Idun Lovén och det är så underbart att jag blivit mer rädd om livet. 

 

Och apropå livet så känns det ganska härligt. Jag har knappt hunnit tänka på decembermörkret. Någonstans i mitt huvud hör jag min pappa prata om hur viktigt det är med arbete och för första gången kan jag hålla med honom. Att göra sakerna på listan istället för själva listan. 

 

Jobba, skola, flytta, fixa. 

 

Även om jag allt för ofta på den här bloggen får det att se ut som att jag är pånyttfödd så finns det fortfarande problem jag inte riktigt förstår hur vanliga dödliga tar tag i. Kortfattat: Klockan är snart halv fem på morgonen, nu måste jag verkligen sova.