Jag har börjat känna mig skyldig till saker. Skyldig till att inte bete mig som jag borde, som jag än gång gjorde. Skyldig till saker som aldrig ens hänt, saker jag får för mig att andra tror att jag gör eller ännu värre, inte gör. 

 

Det är klart. Vissa saker händer. Allt mer händer inte alls. Mitt skolarbete till exempel. Vissa vardagliga rutiner som andra ser som normalt och till och med hälsosamt råkar slinka ur min rutin. Så som sömn om nätterna, eller att äta mat. (Kakor räknas inte som mat har jag hört.)

 

Men varför känner jag en skyldighet till min omvärld?

 

Det började väldigt lättsamt. Jag skämtade bort det jag inte gjorde, skrattade åt min egen lathet. Nu skäms jag. På riktigt skäms. Jag stänger in mig själv hellre än att träffa människor jag vet undrar över mitt liv. Som du förstår är det mest vänner och familj som drabbas av min icke-närvaro.

 

Numera är det skönt när telefonen inte ringer. Ger den ifrån sig minsta ljud reagerar jag som jag tänker mig att stenåldersmänniskan gjorde under attack av valfritt köttätande djur. Påtagligt ökad hjärtrytm, svettningar, adrenalin.

 

För inte alls längesen fick jag besök på jobbet av två mycket goda vänner. Det hade kunnat bli en trevig stund om jag hade vetat att de var på väg. Det visste jag inte. De kom på spontanbesök. Jag, helt inne i arbetsrollen, förstod först ingenting. Jag hälsade glatt och trevligt, tittade en gång till på dessa människor som konstigt nog, såg väldigt bekanta ut. När jag efter en mycket kort stund insåg vilka det var, kom stenåldersreaktionen. Hjärtat, svetten, adrenalinet följt av skakningar och det absolut mest förödmjukande av allt, rodnaden.

 

Det blev inget långt besök. Jag vet inte om det var på grund av att den nya, nervösa sidan av mig gjorde dem obekväma. Det kan också ha berott på att jag, omedvetet med hjälp av mitt skakiga kroppsspråk, bad dem att gå.

 

Det här var alltså vänner till mig. En av dem, den bästa vännen jag har.

 

Jag ligger just nu, klockan två en måndag natt, och tänker att det handlar om skuld. En skuld till att känna sig pigg och fräsch, en skuld att vara på gott humör, att gå upp på morgonen, att känna engagemang. En skuld till allt och alla att leva sitt liv på bästa möjliga sätt.

 

Den här skyldigheten har utvecklats i takt med att jag lägger till mer och mer saker i mitt liv, utan att egentligen ha tid och rum för det. Jobb, skola, bostadsrätt med allt vad det innebär, kärleksliv, vänner, festande, träning och gärna en extra hobby i form av trädgårdsarbete/långa promenader i skogen.

 

Nu får jag det att låta som att jag utför allt det här, Det gör jag inte. Därav skuldkänslorna.

 

Allting påminner mig om när jag som elvaåring snattat tillsammans med en kompis. Vi var de enda kvar i butiken, jag kände ett plötsligt begär efter ett diadem (eller var det en shampoflaska?) I vilket fall så åkte vi självklart fast och jag minns så väl känslan i kroppen. Skammen. Nervositeten. Vad tusan ska jag säga nu- känslan. Jag minns den gormande butikschefen, minns hur allt annat stannade upp. Allt ljus var på mig och det lyste så starkt och allt jag ville var att springa men allt jag gjorde var att falla sönder inifrån.

 

Det märkliga med den här situationen är att jag inte har snattat. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag har bara levt mitt liv så som jag antar att andra i min ålder ska leva och sen misslyckats med det.

 

Tydligen så är straffet för det att kastas tillbaka till elvaårsåldern med allt vad självförtroende och identitetskris innebär. Det existerar inte ens någon gormande butikschef. Ändå så står jag där och skäms över att berätta om hur jobbigt det är med ansökningen till högskolan och hur märkligt det är med felvänd dygnsrytm.