Elsa Skagerberg

Jag luktade klor när jag kom in igen. Betyder det att jag lever i en stor bassäng? Bäst att bada av det i ett riktigt badkar och planera om hela Juni från början. Sockerfria halstabletter och plommon, pröva aldrig det i överdriven konsumtion.

När jag skulle komma in i porten öppnade en främling för mig. Vi har porttelefon och hemma hos mig var det upptaget så jag prövade ett annat nummer, det enda nummret på telefonlistan utan namn. Jag hörde hur någon lyfte på luren utan att säga ett ord, tryckte in en knapp och sen öppnades dörren med ett klick och lite gnissel. Väl inne på gården så stannade jag upp ett tag, skulle den vänliga människan som öppnat åt en total främling titta ut genom fönstret för att försäkra sig om att det var lugnt? Försäkra sig om att den nyinsläppta personen inte var en blodtörstig mördare som var ute efter färskt kött eller kanske en inbrottstjuv? En minut gick men den godhjärtade själen var som osynlig, där fanns bara jag och en ensam kråka. Trappan kändes lång och tung, som om jag gick dubbla steg bara eftersom det ekade i trapphuset. Av någon outgrundlig anledning luktade jag på mina händer innan jag steg in i lägenheten på 89kvm2. Varför luktade dom klor? I vardagsrummet satt mamma, fortfarande med telefonen tryckt mot örat och plommonkärnorna låg kvar på köksbordet. Utanför fönstret mot gården hade det blivit mörkt. På hustaket satt en kråka och stirrade in på mig, som om den visste att jag helt mystiskt luktade klor. "Var det du?" Den flög bara iväg och inifrån vardagsrummet hördes ett klick och ett Hej då.

Om sanningen ska fram så är jag osäker. Jag klarar aldrig av att lära mig allt och jag kommer aldrig kunna läsa tankar. Igår natt sov jag på vardagsrumsgolvet och jag ska fortsätta med det ett tag framöver nu, längre bort från utomhus och badrummet alltså. Datorn och jag sitter just nu i köket och har trevligt ihop medan Conny, vår målare, står i mitt rum och fyller huset med rörelse. Grännas Rymmarknäcke, jag var helt säker på att det var godis när jag kollade på påsen på köksbordet! Den är av miljövänligt material och innehållet likaså. Något jäkla knäckebröd. Plommon, bananglass och potatis. Ugly Betty på reklamen men Vänner på kanalen. Det bästa är att ha rent mjöl i påsen, men jag är ganska osäker på det med. Fel kort meddelande service från fel personer, men det raderades. Vågar jag lämna Conny helt ensam i huset medan jag går ut? Bäst att ringa mamma, jag är lite osäker. Knäckebrödet står fortfarande orört.

object width="425" height="350">

Ännu ett kalas avklarat och kaloriintaget gör ont i hjärtat. Enligt min näst äldste bror har jag,
-"Fint hår! Rak lugg och pudellockar..." Tack för lite ouppklarad ironi lille Jeppe. Efter att jag motat tillbaka om att "Fint med tröjan instoppad i byxorna, som man hade på din tid, 80-talet" så slutade han tjaffsa. Jag hade också en timmes diskussion med tolvåriga Markus om hur Eragonfilmerna borde skämmas, och sen lite mer hederligt prat med storsläkten om scouter och vad "Lilla och stora B" egentligen är. Schlagersnacket togs upp och lades snabbt ner, precis som "hela skiten borde göra", läggas ner alltså. Hur kunde de Serbiska lebbarna ta hem vinsten? Verka Serduchka kunde väl sjungit upp sig lite högre på poängplatsen, så att man åtminstonde kunde dansa med vinnarna till deras egen kombination. "DANZING! " Nej, dags att äta broccoli med syster Julia och lämna min skrivbordsplats där det ekar när man slår på tangenterna. Rummet är nästan helt tomt nu, vardagsrummet däremot har höjt sin fyllda volymyta med några kvm2. Snart bor hela jag i kaoset, men som Jonna brukar säga så måste man offra sig lite åt konsten ibland. Även om det handlar om ombyggnad, släktkalas och pudellockar.

Tre timmar försenad, till allt. Föddes jag för tidigt? Vill jag jämna ut? Nej, jag föddes nog på pricken. Första och sista gången jag och Fröken Ur faktiskt kom överens.

Men det var någonting jag ville berätta, någonting som trots alla förseningar, gjort mig lycklig. Det var nog i helgen som det var värst. Allting skulle kosta förmögenheter och dyrare blev det eftersom tid är pengar och jag var inte direkt på hugget. Antagligen tog jag det för lugnt i sängen och på sköldpaddsberget.
En kväll ville jag bara bryta ihop, men jag höll tätt.
"Jag hatar förorten!"
Hata är ett starkt ord men motsatsen starkare. Jag började aldrig gråta och det fick mig att skratta. Även fast det var sent ville jag rulla ned för gräskullen, du hade hämtat mig och det var mörkt. Jag frös inte, du frågade, men du kände ju att mina händer var varma.

Huset, spegeln, schemat och trappan. Sen kom det. Någonting som fick min tidigare upprymdhet på gräskullen att verka dyster. Det var Jag. Formad i olja och upphängd på väggen. Jag tittade en, två kanske tre gånger. Du log, jag dog. Minns du hur jag sa att jag ibland önskar att jag vore en dramaqueen? Ett gyllene ögonblick som jag inte antog. Hoppas att du i alla fall förstår att porträttet blev min räddning. Inne i badrummet kunde andan som jag hållt fast i chocken släppas lös. Vad hade du gjort? Slängt dig i gapet på ett Lejon, en Tiger, en Liger. Det porlande vattnet som sprutade ur kranen ner i handfatet gav förhoppningsvis ett intryck av att jag bara gjorde det som normala människor gör inne i ett badrum. Jag såg mig själv i en spegel med lugnt rinnande vatten som bakrundsjud till mitt eget fnitter. Sa jag någonting till mig själv där inne som aldrig blev sagt? Ut ur bikten och du satt framför en lysande skärm. Hade jag slutat le ännu? På väggen till vänster, olja på duk och jag log igen. Om jag aldrig slutat så log jag väl mer än någonsin. Klockan tickade som vanligt för att få uppmärksamhet, men varken det ljudet eller jag som katalektisk fanns kvar. En kataklysm? Nej, det var bara Jag och Jag och Du. Tack David, för att du stoppar tiden.

Du skrev något. Du skrev när Jag ville att du gjorde det. Ibland känns det som om du vet allt Jag ständigt försöker gömma. Eller att du gör allt Jag inte har modet till. Jag gick hem med dig i tankarna som vanligt. All tystnad omkring mig fick mina tankar att flyga fritt och de flög högre än förut. När jag tänkte på det Jag borde säga högt kändes det mer rätt än någonsin men samtidigt så fruktansvärt fel. En slags katafasi överumplade mig och mig Själv. Ingenting hade bara ett svar längre, mina sinnen skrek av diplopin och det fanns inte ens en säng att kasta sig på. Alla tyger som flög, alla människor och Jag. Visste du att Jag samlar på mig meningar och ord? Till och med textrader med obetydliga underförståelser sparar Jag och klistrar in i mig. Drar åt mig allt, som en elektrisk dam(m)vippa. Min kronsika sjukdom och Jag. Och sen kommer tankarna igen, katafasi utan orden.

Välkommen första Maj och resten av alla årstider.
Varför välkomnar man bara första Maj? Varför inte första September eller Augusti?

Igår firades i alla fall valborg och den som var i Rålis och tog min väska kan gärna komma och säga förlåt nu. Annars var allt utsökt bra! Lite för mycket fett i korvarna, lite för lite kisspapper, men bra! Jag och David kan tänka oss att ha en likande "Get To Gether" efter skolavslutningen, fast utan väsknappning förstås.

Mer saker som händer just nu är skolnojjan. Jag blir mer och mer rädd för lektionerna som erbjuds p.g.a "rädsla-för-att-misslyckas." Nationella i ella emnen. SvenskaStök, idrottskramper och bara fem veckor kvar innan avslutningen.
Fast samtidigt som jag hatar det kan jag inte låta bli att njuta av det ungdomligt stressiga och absolut avskyvärda tonårskrisiga. Man ska göra ditten och datten, hinner inte med henne, kan inte skaka av sig svetten. Vi har det så hundraprocentigt bra. Fast jag undrar vilket land i världen som skulle ha högst antal siffror om man istället för BNP mätte "lycklighetsgraden." Säkert Afrika där alla svarta dansar svetten av sig och lever för dagen i en hydda gjort av kartong. HIV-föreläsningen fick nog oss alla att vilja sätta oss på det röda korset och åka ner dit med pengar och choklad, men vem ska mata fåglarna vid strömmen här i Stockholm då?


Man kan inte fira alla jäkla dagar hela året om. Inte ens den första dagen i varje månad. Det skulle helt enkelt försvinna för många väskor och Första Maj skulle inte ens jag orka ta upp att skriva om. Vad skulle bli speciellt? Jag vill självklart hjälpa till, skicka pengar, rädda barnen. Jag skulle kunna vara ledig varje dag, fira måndag, tisdag, onsdag, torsdag men vem skulle då göra mina Nationella?

Hoppas att du fattar min "point" även fast den är lite avlång.

"Det är ungefär som att fira Första Maj varje dag, fy fan va man skulle tröttna på alla låtar, nedsläckta brasor och tömda väskor från gårdagen."

Fast när man tappar bort en väska ska man alltid tänka på barnen i Afrika, eller hur var det?

När jag var liten prenumererade jag på Bamse. (Självklart så kom det en Kalle Anka O.c och en Kamratposten också, men idag handlar det om Bamse.) Bamse är världens starkaste, men också snällaste, lilla blåbyxade björn. Han har en familj på fyra barn och en varmhjärtad honbjörn med samma klädstorlek som han själv vid sin sida. Alla älskar bamse. Två av björnens bästa vänner bor precis i närheten av honom själv, och vill kalla sig Lille Skutt och Skalman. Vännerna bildar en trio på en stark, en rädd och en smart fabelinspirerad moralkaksserie. Jag minns att jag gillade när det handlade om kärlek i serien men också när man fick en inblick i Vargens hemliga gångar som fanns under hans varg-kula. Serien kunde sluta med att:

1. Alla dricker saft tillsammans.
2. Bamse kastar upp någon/något i luften.
3. Skurken i dramat gråter/blir arg medan alla i "Bamses gäng" fnittrar.

Hur blir barn som läser detta påverkade av serien? Har JAG fått några slags psykiska besvär/åkommor p.g.a detta eller har Rune Andersson gjort en serie helt baserad på fullkomlig godhet?

Är Bamse barnens lättlästa Bibel?

På första sidan av alla Bamsetidningar från "min tid" fanns en brevsida. Låt mig visa ett utdrag från Nr10 (1994):

Brev från Sara Hjalmarsson:
"Hejsan Skalman! Jag skulle vilja veta hur man gör en tidsmaskin som verkligen fungerar! Jag gjorde en som gick fem minuter framåt. Snälla Skalman skriv några instruktioner!"

Skalmans svar blev tyvärr att, den enda som förstod hans ritningar var han själv. Men han ville verkligen veta hur hennes tids-maskin såg ut.

Jag vill också gärna visa brev från två människor som sökt en eller flera brevvänner:

Från Torunn, 11 År:
¨Jag vill så innerligt gärna ha brevvänner.
Mina intressen är allt som gör livet värt att leva.
Det spelar ingen roll i vilken ålder du är.
Själv är jag 11 år.
Så skriv gärna, särskilt om du är född 82.12.02.
Många kramar från er Vän.¨

(Hoppas verkligen att du fick svar Torunn.)

Brev från Hedda 7 år:
Hej, jag heter Hedda och är 7 år. Jag är intresserad av ridning, gymnastik och skolan. Jag vill ha brevvänner 7-11 år. Jag vill att alla vuxna och barn ska vara vänner. Om du gillar samma saker som jag så vill jag bli vän med dig.

(Hoppas du hittat någon som gillar skolan och som anser att vuxna och barn ska vara vänner, Hedda.)

Nog påverkas nog barnen utav Bamses övermogenhet och goda hjärta men att det slutar i att dom skriver som Torunn och Hedda är ändock lite skrämmande. "Om du gillar samma saker som jag så vill jag bli vän med dig."

Om jag inte minns fel så var väl allt det Bamse ville att blanda alla färger och former utav djur som samlats i hans Bamse-by? Alla fick vara med och leka, om dom lekte snällt, som bamse sa att man skulle.

Kanske är hela tidningen för moralisk? Så moralisk att det blir dubbelt upp, dubbelmoral. Krösus Sork, Knäcke-Benkross, Knocke&Smocke, Vargen och resten av alla "elakingarna" i tidningen får gärna vara med att leka, om dom ändrar sina personligheter och sätt totalt. Alla måste hjälpa alla, följ strömmen av hjälpsamhet och lycka så mår du bra, mår som Bamse.

Jag skulle kunna skriva mycket, MYCKET, mer om det här Bamse-traumat. Men jag antar att det får hamna som ett eget kapitel i min självbiografi. (Som säkert hamnar på marknaden efter att de upptäckt mig.)

I Bamse nummer 10 från 1994 är bamse själv på framsidan. På bilden hjälper han ett par igelkottar upp ur en virvlande fors, fast i berättelsen är det han själv som behöver hjälpen. Det slutar med att en burk Dunderhonung ("drycken" som gör honom stark) räddar honom innan han krossas mot kvarnhjulet som finns i forsen. Bamse upplevde en nära-döden-upplevelse men det enda han säger som slutreplik precis upptagen ur vattnet blir bara: "Puh! Jag blev faktiskt NÄSTAN RÄDD!"

Skönt att det finns en björn som är så modig, snäll och stark som Bamse.
Synd att varken tidsmaskinen eller Bamse-Byn finns på riktigt.

Men Tack ändå för alla starkt snälla år! Och Tack för att ni i alla fall bjöd in Vargen på julmiddag ibland, trots den svarta färgen och de elakheter han gjort.

//E.Skagerberg

Det här inlägget blir det hundrade på min blogg. Jag har säkert precis ätit exakt hundra ostbågar och tänkt att jag inte borde det, också exakt hundra gånger. Vad gör talet hundra så speciellt? Är det för att Törnrosa sov jävligt länge eller för att det är så födelsedagssången går?
"Javisst ska han leva uti hundrade år!"

Apropå födelsedag och sång så fyllde David 18 år igår! Nu kan också han köpa öl på Ica och besöka det där stället "krogen." Han har alltså 82år kvar innan hundra. Tack för att du är ett halvår älde än mig och lär mig det jag inte borde veta. Jag är sjutton och ett halvt. David är nu i myndighetsvecket och kan till och med skriva under sina papper själv. Grattis David!

Ja må han leva, JA MÅ HAN LEVA, ja må han leva uti hundrade år! Javisst ska han leva, javisst ska han leva, javisst ska han leva uti hundrade år.

Ett fyrfaldigt leve för David, han leve; "Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!"

Hundra år, hundra inlägg. Grattis och Godnatt.

Att erkänna saker har aldrig varit min starka sida. Jag vill helst inte berätta. Jag vill helst inte säga varför jag gör en sak eller varför jag inte gjorde den andra! Är det förbjudet att vara ensam med sig själv?

Igår ringde jag Birger trots allt. Det hade ju gått så fruktansvärt dåligt och han höll med. Omprovet blir nästa vecka och som jag sa i telefon innan vi la på "Tack så mycket! Jag ska verkligen plugga nu, hela helgen!"

Synd att hälften av helgen redan gått och jag är fortfarande ganska opluggad på språkets historia.
Jag är dålig på matte också, det sa pappa igår. Varför pluggar jag inte på det istället för att ägna fem timmar åt datorn?
Jag vill inte ha med matte att göra, erkände jag. Det är inte min starka sida. Fast trots att jag erkänt så fortsatte han att vara arg. Vad gör man då?

Veckan den här veckan har vart virrig. Jag har glömt och struntat i. Glömt en födelsedag. Struntat i matte, svenska och historia. Glömt att ringa, struntat i att planera. Men jag har också skippat totalt och till och med somnat bort. Vad gör man åt sådana veckor? Ska man bara låta dom ha sin gång eller måste dom stoppas?

Rummet blir aldrig klart. Ögoninflammation eller något är i vägen. När det är tillfrisknat insjuknar väl något annat.( Kanske är det jag som blir sjukt galen.) Det ska kanske helt enkelt inte hända, jag kanske ska vara rumslös tills jag flyttar.

Jag måste erkänna att jag är en av många människor som tror på ödet. Inte att allt är ödesbestämt, men mycket ligger och knaprar på ödeskanten. Och nu när jag erkänt det så kan väl kanske ödesguvden pingla lite på mig med sin ödesstav och ge mig lite vackert. Någonting ljust? Det skulle kännas bra denna lördagsmorgon som fortfarande inte suddat ut gårdagens felaktiga ödesknaster.

Hon kände sig så fruktansvärt trött. Hennes huvud var tungt men ögonlocken tyngre. Magen spände och allt som fanns kvar att göra, var det viktiga. Vart hade dagen tagit vägen? När hade det hunnit bli kolsvart utanför hennes fönster?

I hennes huvud försökte hon minnas hur hon vaknade.
Något hade ringt och sen stängts av. Utanför täcket hade det känts kyligt, en fuktig morgon. (Tack för att jag fick värma mig hos dig.) Det var inte förens klockan slagit 18:00 som dom började röra på sig på riktigt. Ingen hade orkat titta klart på filmen eller borstat bort spånen på lakanet. Hon ville inte gå hem. Hon ville stanna i spånsängen, även fast hon började få lite ont i magen. Men det viktiga som fanns kvar att göra skrek i hennes huvud. Regnet fick henne att bli sugen på salt. Mat och popcorn. I hemmets lugna vrå satt hon nu med det snöblandade regnet piskandes mot det höga fönstret. Ovädrets vrål dämpade de viktigas skrik och hon började känna sig trött igen. Kolsvart, det betydde alltid sovdags.

Svenskaprov, Engelska Nationella och Redovisning. Kunde inte uppgifterna, samvetet och skriken också förstå när det var dags att sova?

(När man lägger en mörk duk över en fågels bur så somnar den strax därefter.)

Hon gick fram till fönstret och tittade ut på mörkret. "Nu sover alla fåglar som ser det jag ser."
Det viktiga hördes inte längre nu. Det flög iväg i mörkret, flög kanske iväg under någon duk någonstans, hon brydde sig inte. Och i hennes position av obalanserad oviktighet stängde hon av datorn och gick till sängs. Ingen uppvärmd spånsäng som hon kanske hade velat, men en säng att sova i. Hon kände sig så fruktansvärt trött.

Under påsklovet kunde man göra saker man aldrig gjorde då det bara fanns helger och två korta lediga dagar under en vecka. Men under ett helt lov, sju dagar, kunde det hända mycket mer. Man kunde åka till malmö, gå på emo-konsert, äta påskmiddagar och påskägg, gå på begravningar, beställa och köpa tapeter och sist men inte minst - umgås med vänner och solsken.

Elsa försökte verkligen vrida ur hela trasan med tid som kändes torr redan innan hon hann börja trycka och krama. Allt hade redan runnit ur i vasken. Lördag, tänkte hon och kollade igen på den digitala klockan. Hennes rum var stökigt men när solen lyste in så som den gjorde i den stunden, så orkade hon inte bry sig.
Om det blir grillning ikväll så blir det perfekt. Om ingen kommer så gör det inget. Det blir en fin kväll i alla fall.

"It´s a win, win, situation"

Som dom brukar säga i staterna.

Snart skulle bussarna till Ikea sluta gå. Fast hon hade noterat att det fanns perfekta gardiner även på Indiska.
Solen hade kanske flyttat sig lite väl mycket i rummet nu. Hade det gått en halvtimme? I lägenheten började det lukta som det alltid gjorde på somrarna. Nu nådde solstrålarna till hennes nakna fötter och långt bort i hallen hördes det plingande ljudet från hennes bärbara telefon. Den låg i lackväskan.

Några hade redan tackat nej till grillningen, det var för oplanerat. Det stora lovet hade inte börjat än, det lilla var snart slut.

*PlingeRingeDing*

Lackväskan med telefonen skrek så hon satte på sig skorna. Inga strumpor idag tänkte hon, det blir en fin kväll i alla fall.

Kära vänner. Livet är fyllt av missförstånd och missade lektioner. Den dagen då du kommer för sent till en lektion kanske en annan människa i samma stund tappar sitt missförstånd. Jag själv, där emot, råkade missuppfatta en hel del en dag. Det kanske var igår. Jag kanske trodde på något jag själv hittat på, som senare fick ett overkligt bevis av någon obekväm mytoman.

Obalans är vad det är och mamma hade kanske rätt. Fast när jag springer gör det ont.
Jag tror jag har sträckt min hjärna.

På lördagMORGON bär det av till näst, näst största staden, Malmö. Vi ska bo på hotel, gå på konsert, äta socker och förhoppningsvis ha roligt. (Tur att Marie följer med, aKa "marängen") I sanningens namn så är ju alla rädda för Emos.)

Idag var det teater utan att jag var där, igen. Som vanligt och stjärnstop. Pappa säger att man aldrig bör skaffa sig vanor, det blir så lätt en vana. Synd att allt man gör dagligen är vanor. Fast det finns ju bra och dåliga vanor.
Jag åt nyss ett halvt glasspaket - Bra vana.
Jag skippade teatern - Dålig vana.
Jag brukar... Fan vilken rip-off på kellogsreklamen, jag tror jag skippar.

Dags att balansera glassen med lite bad. Kallt och varmt och en massa missar.

"Och sen kan ju du och mamma åka och kolla på tapeter någon dag."

Fjärilar spred sig i hennes kropp och för några sekunder fanns det inget annat än kärlek och söta dofter på jordens runda grund. Han skulle snart få klart garderoberna, pappan. Om bara några dagar, kanske under lovet, så skulle färgen i taket målas på. Tankarna på spackel fick henne helt enkelt att rysa av välbehag. Ett rum med utvalda tapeter, tomma garderober och en doft av nymålat, kunde få vem som helst att frusta i jublande glädjerop. Men Elsa visste verkligen vad ren lycka var när den tanken sipprade igenom henne, tanken på inredning och nytt. Tanken på ett nytapetserat rum.

Ibland är man så jävla nyduschad och vacker. Projekt "Lämna-in-den-försenade-uppsatsen-till-Harriet" är slutförd. Nu får vi se om mullvaden fixar resten och om betet kniper gäddan istället för vice versa. (En Stimorolbruk med ca. 70 pices - Sweet Mint.) Drygt hälften är borta och försvunna. Kvinna Naturell, jag beställer och bestämmer.

Ett Schema:

* Jogga tre ggr i veckan

Det blev ett ganska kort schema.Låt säga allt annat är irrelevant och pjoskigt.

"En macka utan ost och skinka tack."

"Vath? Vad du ska ha på då?"

"Resten av alla pålägg som ni serverar? Smör? En tomat?"

"Haha, jag ska göra dig en specialsmörgås."


Ja, sen fick jag ju mackan. Ville väl bara säga tack och så.

Jag antar att alla strävar efter det. Nu när jag är nyduschad och har tänkt igenom allt, så känner jag mig ju som det, en kvinna Naturell. Och eftersom jag beställde och bestämde så finns det väl inga motsägelser att det skulle fungera utan mig? En egen pizzasort, hoppa fallskärm, bo utomlands, vinna en oscar och hålla ett oförglömligt tal.

Handlar allt om att få saker specialgjorda åt en själv, eller kan man möjliggöra sina framtidsvisioner på egna specialiteer?

Fan vad jag babblar bort mig, jag ska helt enkelt fortsätta med mackorna och börja med joggingen.

Spex och Flex - Kvinna Naturell

-Vänta, jag har väl kultur och idé historian kvar?
-Ja.
-Och jag sitter och lyssnar på Aretha Franklin?
-Ja.

Julia och Eva cassidy hjälper mig att vakna. kalaset börjar vid två, då är vi klara, att äta frukost. Rostat bröd - traditionerligt är bäst. Presenterna är rullande däck, alla älskar sånt. Sen tåget- uppsala, Grattis, grattis, sångerna, muffins och tårta, playstation, och mobbing från släktmedlemmar och likblodiga.


-"Vilken linje gick du nu igen?"
-"Musikal."
-"Musikal?? Som en sån där där man sjuger?
-"Japp."
-"HAHA! Men det är ju i sådana som dem bara börjar sjunga i helt plötsligt?! Man tror att man ser en vanlig film, men helt plötsligt börjar en jävla sång!!"
-"Mm.."
-"Men ska du inte sjunga snart då? (han försöker ta toner) -"Ååh, jag och mitt fat, med en liten tårtbit!"

(Sen håller resten av kalassällskapet igång med den påfrestande grova mobbingen tills Jesper, näst äldsta brorsan, ropar ut: "Vart är den där musikalaren? Du ska väl för fan ta ton för "Ja Må Dom Leva"?)


Efter kalaset berättade Julia och jag hemlisar för varandra <3. Tillbaka i Stockholm blev det tjockerier med Jonna och Liza på en överträffligt bakterieinfekterad pizzeria, engelskan skulle ju bli klar. Jag fick i uppgift att hitta en kärlekssång att ha spelades i bakrunden. Vart hittar man kärleksånger? Vem skriver om sånt?

I fredags var det sofistikerat. Jag och David var mogna och gick på Dramaten, "Ett drömspel". Allt förstördes dock när vi hämtat ut kuveret med biljetterna: "Till Charlottes unge"
Ja, det var ju jag det. Varför Rolf tvunget skulle skriva det, vet jag inte. Kanske är det inte meningen att jag ska vara något annat. Sofistikerade och uppfinningsrika, allt försvann. Uppfinnarlågan försvann efter: "Massagemaskinen." Vi kom fram till att den var en dålig idé. Den som skulle pröva den en gång, skulle föralltid vara fast och slutligen dö, av liggsår.


*Johanna och jag har erkänt att vi saknar varandra.
*Marie och jag har erkänt att Pelle på konsum inte är riktigt lika mycket värd som alla andra.
*Jonna har erkänt att jag är lite äckligare än de flesta.
*Maria och Kalle med C har erkänt att jag är en senkommare.
*Pappa och Julia har ännu inte erkänt deras förtryck mot mig.
*Mamma har erkänt att jag inte får äta framför TVn mer.
*Jack har erkänt att jag är oengagerad
* Annelie har erkänt att konserten gick bra, utan mitt närvarande.
* Släkten har erkänt deras förakt mot mitt val av linje.
* Hanna har erkänt att hon är elak.
* Nicole har erkänt att London finns.

* Jag håller med.

Nu sitter jag och lyssnar på Aretha igen. Hon är arg över att jag inte gått och lagt mig. Alltså nej, Mamma är arg. Hon sover nu. Men jag vet att hon och pappa är ängsliga över mina rödspräckliga ögon om morgonen och mina tvära svar om natten.

Om jag sover mer så är jag också mer vaken.
Från Vintertid till Sommartid. Om jag byter nu så vaknar jag en timme för tidigt! Det heter ju normaltid!
Elsa rymm inte, låt sommaren krama dina blekfärska vader och ditt tafatta uttryck!


Aretha Franklin sjunger om kärlek verkar det som. Fast hon är ju tjock också. Grattis Grattis.

Ibland önskar jag att jag alltid visste vad jag egentligen vet. Eller i alla fall att jag visste varför jag vet de jag vet! Eller i alla fall varför jag vet att jag vill det jag vet att jag vill. Tre uppgifter, nej fyra, vill jag ha klara innan jag kan pusta ut den här veckan: Engelska, Historia, Sceniskt ledaskap och något privat. Igår gjorde jag potatisgratäng, den blev så jäkla god. Jag kanske ska bli kock? Nej, då blir man bara fet i hyn och under skinnet.

Om Du kunde bli osynlig en för en hel dag, vilken dag skulle det bli, och vad skulle du göra?
(Nej, att välja att gå in i det motsatta könets omklädningsrum är helt enkelt inte OK! Det säger ju alla!)

Idag är det Tisdag vilket vanligen betyder att jag har teater, men jag skippar. Jag och Jonna skippar teatern precis som förra veckan, och förrförra. Idag är det tisdag och jag har varit både arg och glad. Jag borde vara överlycklig tycker folk. Jag är oftast "överlycklig" (vad som nu menas med det? Hur kan man vara "över"lycklig?) För lycklig? Igår och idag var jag inte det. Jag var arg. Jag ville slåss. Jag ville slå någon och dra någon i håret. Jag ville spotta i någons ansikte och säga de fulaste orden jag vet! Fast ville jag kanske egentligen att det skulle vara tvärtom?
Kan man hata någon man knappt pratat med? Svart och Grönt. Jag kanske precis hämtade en bikini från byrålådan, har mina tuttar växt?

Idag ritade jag en bild på någon jag hatar. Jag hade tänkt att efter den blivit underbart fin, så skulle jag förstöra den genom att rita djävulshorn och annat elakt!! Men sen hände det aldrig. Bilden finns kvar i mitt mattehäfte. Helt obesudlad av elakheterna som skulle fastnat så bra på pappret. Ibland vill jag ha någon som hatar mig tillbaka så där uppenbart! En som jag kan slåss med på rasterna så att blodet blandas med svetten och saliven, en som inte väjer för att knäcka ett av mina ben men som vet att jag gärna gör detsamma för undertecknad! En som jag alltid kan skylla på när jag är arg eller gråter. "Hallå, vart är du fantastiska fiende?" "Låt oss slåss!?"

Jag frågade faktiskt Eifra, min gamla ärkefiende, om hon hade lust att sparras lite på skolgården. För gamla goda tiders skull? Men hon tackade nej, hon ville ju vara min vän!

Det är skumt det där, med vänner och fiender. Det där med att älska eller hata en främling. "Alltså jag hatar henne inte!
Jag vill bara trycka in den här gaffeln i hennes panna och sen trycka ut..."
Tur att Annelie, Liza och Jonna lugnade ner mig. Fast det var sköna tankar, för sköna.


Vi älskar att hata det vi inte har själva. Vi hatar att veta att vi älskar det vi vill hata. Jag vet bara att jag vet att jag vill det jag vet att jag vill. Och jag vill fortsätta fast det färgas svart, kanske grönt.

Välkommna alla trogna och otrogna läsare, till min blogg, Elsas blogg. Jag hade tänkt berätta en historia för er, om hur jag hamnade här i livet och hur jag vill fortsätta min vandring. Men sen kom jag ju på att vem fan kommer orka läsa det?
Det kanske räcker med att berätta att jag stod inuti ett träd idag, åt muffins och popcorn till middag, vaknade efter en kväll av erkännande, hittade ett paket med en bok inuti på min säng när jag kom hem och längtar efter att upptäcka mig själv. Upptäcker man sig själv genom andra? Det vet jag att man gör. Jag upptäcker saker om mig varje dag. Oväntade och väntade. Just nu märker jag att jag skriver enormt mycket om mig själv, helt utan komplex. Men det är ju som jag brukar säga, "Oförmögen är den som fruktar narcissismens sötma" *Citerat från mig själv, sen några timmar tillbaka på dass*. Min självbespegling ger mig kraften att utvecklas i sällskap där jag ännu inte förstått mig på att ta lärdom ifrån. Människor med idoler kan aldrig bli bäst, vem sa det? Är det sant? Kan man ha sig själv som idol? Snart är klockan 21:00. En lördagkväll utan hämningar och med "Dirty Dancing 2" spelandes på kanal fem. Till hur många stackars själar har jag drönat om min framtid? Har jag sagt att jag är orolig och samtidigt otroligt hög av tanken att få hoppa? Jag vill hoppa ut till min framtid! Inte som dom där pensionssparande reklamerna, men som i "hoppa några år framåt". Jag vill stå med min vita mössa på ett flak fyllt med glädje, inreda inte mitt nya rum, men min nya lägenhet! Jag vill gå av vid Skanstulls tunnelbanestation på väg till den högskolan som ligger där i närheten. Jag vill träffa alla människor som kommer göra mig till mitt fullbordade jag! Så klart att jag inte kan berätta om mig själv än, jag är ju inte född! När är man fulländad? Välkomna alla trogna och otrogna läsare, till min blogg, som jag när jag är komplett, kommer att läsa om och minnas! "Varför fan stod jag inuti ett träd?" Klara, färdiga, gå! Nej, det är ingen tävling! Men det är ett bra sätt att få mig att börja knyta skorna.

"Men var är snön som föll i fjor?" Var är jag när jag egentligen ska lära mig vem det var som sa så!? Jo men självklart, jag ligger i badet. Svenskprov i morgon och allt jag gör är att snaska japanska snacks, bada bubbelbad och sjunga med (lite krassligt) till Nora Jones lugnande stämma. Det känns som om mitt nya, stora rum, ätit upp allt vett som fanns kvar i mig! Nej vet du vad! Jag tror det är tvärtom! Snart ser ni mig med bokhögar upp till öronen och MVGn regnandes över mig som papperslappar under en demonstration! Jag måste bara göra klart allt först, sen, om några veckor så kan jag kanske bli månadens prettopluggare. I morgon är det fredag och jag är välkommen på middag i Vällingby. Fast inte en sån där gangstermiddag, som man säkert kan tro att det är, men utan en familjemiddag. Jag på middag hos familjen Norlin Andersson, jag i nervöst sammanbrott, familjen, tvingad till att ge mig vegetariskt, jag, utan talan och familjen i besvär. Om jag pluggade riktigt mycket nu, innan jag somnar, så kan jag kanske berätta något intressant för familjen i morgon? Jag kanske kan avslöja att det var Villon som undrade så jäkla mycket vart den där snön tagit vägen! Nej, det där med att sova låter bra. I morgon så ser jag kanske vad det står på de där lapparna som demonstranterna kastat. Det kanske står att jag klarar det? Eller så blir det som med de flesta demonstrationer, åt skogen. P.S Varför säger man "åt skogen" när man menar att någonting kommer gå dåligt? Är skogen dålig? Det ska jag kolla upp i morgon, när jag är där. D.S